ÅLANDS DIGITALA KULTURTIDNING ÅLÄNDSK KULTUR MED  FÄRSKA KULTURNYHETER.


VÅRT ÖPPNA DISKUSSIONSFORUM PÅ FACEBOOK

 

TIPSA OSS!

med kulturevenemang så lägger vi in dem i kulturkalendern.

Tryck HÄR.

 

 

Thriller av Kjell Frisk

Den digitala tidningen ÅLÄNDSK KULTUR har nöjet att presentera en thriller av KJELL FRISK. Berättelsen presenteras i form av en följetong i 20 delar med ett avsnitt varannan dag med start idag den 19 april.

HAVERI

det som bara skulle bli en kärlekshistoria

 

Del 1. FLYGPLATSEN

Det lokala flygets avgång till närmaste huvudstad meddelas i högtalaren. Det sista utropet ekar i den lilla avgångshallen just som en taxi i hög hastighet kör upp framför stationsbyggnaden och ut kliver en yngre kvinna i stort hår och markerat kajalmålade ögon. Chauffören hjälper henne in med de två stora väskorna och hon är snabbt framme vid incheckningen. Det verkar som om hon inte hittar sitt pass i handväskan. Hon hejdar snabbt chauffören när han lägger upp väskorna på transportbandet. Kvinnan böjer sig över den ena väskan. Locket flyger upp och hon rotar bland allehanda plagg ämnade för ett mycket varmare klimat än det hon nu tänker sig att lämna.

Det är tidig vår och propellerplanet varvar redan upp på den helt nyligen snöfria startplattan. Våren har plötsligt kommit till den lilla ön! Passet kommer fram och väskorna försvinner raskt in i bagagekontrollen och vidare mot transportfordonet som hunnit avlämna sitt blygsamma innehåll ombord på det väntande flyget. Det är inte många passagerare den här förmiddagen och de flesta gör bara en kort affärsresa och tänker sig hem redan till kvällen. Kvinnan går mot säkerhetskontrollen och ler mot den unge man som väntar på att hon som sista passagerare ska gå igenom kontrollen. När hon passerar bågen piper detektorn. Den unge mannen ber kvinnan lägga ifrån sig smycken, klocka och pengar i en plastskål och sedan göra om proceduren. Det piper igen. Kvinnan ser anklagande på mannen och undrar irriterat vad det nu kan vara för fel. Tålmodigt ber han henne ta av sig sina högklackade skor och passera en tredje gång.

Planet har redan börjat taxa ut på startbanan. Den här gången piper det inte. Kvinnan rusar mot utgången där hon möts av en andfådd flygvärdinna. Slottiden har redan överskridits men planet får trots det tillåtelse att lyfta. Trafiken är högst måttlig på denna lilla flygstation. Nästa plan landar först om en timme på den enda banan. I hastigheten har kvinnan sprungit ifrån sina smycken och pengar. Säkerhetsmannen upptäcker misstaget och rusar efter de två kvinnorna. I hastigheten tappar han vad han har i händerna och måste stanna för att plocka upp kvinnans tillhörigheter. Trots missödet hinner han ändå med snabba kliv fram till flygkabinens dörr och räcker över skålen med dess innehåll. Han försöker få syn på kvinnan uppe i något av kabinfönstren men ser bara ansikten av män som förvånade följt hans språngmarsch ut ur stationsbyggnaden. Förseningen har börjat oroa dem, de väntande affärssammanträdena i huvudstaden följer ett snävt fastlagt schema. Kvinnan har slutligen kommit till sin plats invid ett fönster, en kraftig man har med möda rest sig för att lämna henne fri passage. När hon lättad sjunker ner i sin stol ser hon den unge mannen från säkerhetskontrollen vinka glatt nerifrån marken. Hon ler tillbaka. I det samma får hon skålen med sina tillhörigheter av flygvärdinnan. Hon vill tacka den unge mannen som hon förstår räddat hennes semester genom att springa ikapp dem. När hon tittar upp från skålen har den unge kontrollanten redan börjat gå tillbaka mot stationshuset.

När hon kollar sina tillhörigheter märker hon att kedjan med den öppningsbara medaljongen är borta. I den förvarar hon uppgifter om sin verkliga identitet. Den avviker från den hon har i sitt pass. Flygplansmotorerna vrålar nu på maximal volym. Ingen hör hennes kvävda skrik då hon inser att någon nu skulle kunna avslöja hennes identitet. Men vem kommer att hitta medaljongen? Någon städerska? Eller kanske någon som redan börjat gilla henne lite? När den unge mannen leende åter kliver in på sin arbetsplats känner han hur någonting knastrar under skorna. När han tittar efter inser han att han just klivit på ett smycke, en medaljong. Han tar upp det trasiga höljet och kedjan. Kvar på golvet ligger en hopvikt liten lapp. Utan att närmare reflektera över sitt fynd stoppar han allt i sin uniformsficka. När han fem timmar senare avslutar sin arbetsdag hänger han in uniformen i plåtskåpet som vanligt och låser.

Han cyklar nöjd hemåt den här första vårdagen och visslar glatt när han svänger ut på landsvägen på sin sportcykel. Då minns han förtjust den unga kvinnans lättade ansikte i kabinfönstret när hon betraktar honom strax under henne på marken. Säkert lättad över att hon sitter på planet och inte befinner sig där han står, reflekterar han när han trampar fram i solen. Kanske hade hon fått tillbaka sina tillhörigheter av värdinnan redan och därför såg så tacksam och lycklig ut? Han måste skratta högt när han tänker på hennes tidigare irritation vid säkerhetskontrollen. Hennes rufsiga hår och rosiga kinder, en illa dold bångstyrighet innanför den välklädda och propra klädseln. Det måste ha varit en förskräcklig morgon för henne, så stressad som hon förefallit vara. Då slår det honom att smycket han klivit på och krossat under sin fot måste tillhöra henne. Han får det första han gör imorgon lägga smycket i ett kuvert med hennes adress. Det tillhör inte rutinerna men han känner att han vill göra detta för henne och samtidigt beklaga sin egen klumpighet. Han hade ju i villervallan tappat hennes ägodelar som spridits ut över flygstationens golv. Eller skulle han skriva till henne och be att få överlämna smycket personligen?

Tillsammans med en liten present som tröst? Den unge mannen kände sig upplivad vid tanken. Hon såg riktigt läcker ut, kanske något för hårt sminkad bara. Hennes adress måste finnas bland personuppgifterna som flygbolaget alltid kräver av alla avresande. Det gäller bara att smidigt kringgå sekretessbestämmelserna och luska rätt på hennes adress. Men morgondagen blir inte alls som han hade tänkt sig. Han läser om olyckan på nätet. Gårdagens morgonflyg från hans flygplats har inte kommit fram till sin destination. Planet har tvingats nödlanda. Det finns ännu inga uppgifter om överlevande eller skadade. Hans tankar går genast till den unga kvinnan. Hon som tydligen skulle på en sydlig semester. Den resan kommer inte att bli av. På väg till jobbet har det börjat snöa. Våren är åter långt borta. Så också hans tankar. Under dagen kommer nya uppgiften om olyckans omfattning. Ännu vet han bara att han plötsligt förlorat något viktigt i sitt liv. Innan han egentligen börjat fatta vad. Han cyklar med nerböjt huvud längs den blöta landsvägen utan att höra svanarnas trumpetande ovanifrån. (del 2 21/4)

Del 2. CHAUFFÖREN

Chauffören Tvätteriets lastbil passerar rondellen och svänger ut på landsvägen som leder västerut. Chauffören har försovit sig denna ruggiga vårmorgon och måste tända morgonens första cigarett i bilen. När han sträcker sig efter tändaren upptäcker han att den hamnat på golvet vid växelspaken. Han böjer sig djupt och ser därför inte cyklisten som med nedböjt huvud trampar fram i snögloppet. Höger framhjul styr ut i det grova rödgruset som kantar landsvägen. Chauffören lyckas i sista stund räta upp bilen på asfalten igen och fortsätta sin färd mot flygplatsen. Hans last består av kemtvättade uniformer. Cyklisten som inte hört bilen närma sig i hög fart hamnar långt ut i diket där han blir liggande till synes livlös. Cykeln landar långt ute i den kala lövskogen som kantar vägen. I diket sticker vårens första gula tussilago fram. Den här kalla morgonen har de inte slagit ut sina små kronor. Flygplatsens personal har samlats till ett debriefing-möte med anledning av den tragiska flygolycka som skett under gårdagen. En av kontrollanterna saknas vid mötet. Han brukar cykla till jobbet och alltid infinna sig punktligt. Flygplatschefen, Tanja Svärd, undrar om han har sjukanmält sig men får ett nekande svar från kanslisten. Tvätteriets chaufför rullar in ställningen med nytvättade uniformer. Han får en kvittens av Tanja Svärd som bara nickar som tack medan hon fokuserar på det hon förberett sig på att säga till sin personal. En tryckt stämning vilar över den lilla gruppen, den inbegriper alla på stationen, allt ifrån flygledning till kökets diskare. Chauffören lämnar dem utan att den här gången växla några skämtsamma ord. Han tar med sig den tvättpåse som någon ställt innanför dörren. Proceduren följer helt de månatliga rutinerna. Den unge cyklisten ligger ännu kvar i diket när tvättbilen kör tillbaka från flygplatsen. Chauffören har tänt den cigarett som han tidigare inte rökt. När han drar sitt första njutningsfulla bloss för dagen ser han något som glimmar till i skogen i bilens vänstra backspegel. Någon har slängt sin nya fina sportcykel ut i skogen. Den hänger på ett underligt sätt från ett av de små buskiga träd som växer där. Den är säkert stulen, tänker han medan han drar sitt andra halsbloss. Snön har slutat falla och hans arbetsdag har börjat med en rivstart. Nu ska det smaka med en het kopp svart kaffe på kontoret innan han kör ut nästa leverans.

Tanja Svärd avslutar mötet och känner sig nöjd med hur hon hanterat den här akuta situationen. Hennes personal är inte av den hysteriska sorten, alla har tagit nyheten om olyckan med fattning. Inte ens städerskan verkar vara särskilt upprörd trots att hon är nyanställd utan erfarenhet av flygplatsarbete. I sanningens namn har ju inte någon av dem heller varit med om någon katastrofhändelse, den senaste olyckan skedde för femtio år sedan. Då var ingen av dem född ännu. Självklart skulle alla hållas underrättade om sakens förlopp och massmedia skulle hon personligen ta hand om. Ingen behövde uttala sig för pressen, det är i själva verket önskvärt att de undviker alla kontakt. Det blir så lätt missförstånd och spekulationer och felaktiga rykten kan komma i svang. Passagerarlistan kommer inte att offentliggöras innan polisen har kommit igång med sin utredning. Nationell polis jobbar tillsammans med Flygsäkerhetsverket med själva olyckan. Den lokala polisen har till uppgift att kontakta de anhöriga till de passagerare som nu är försvunna. Om försvinnandet vet man för närvarande följande: Det flygplan som något försenat igår avgått med de ombordvarande femton passagerarna och två besättningsmän, varav en är kvinna, har cirka en halvtimme efter avgång snabbt förlorat höjd och störtat i havet. Platsen är ännu inte fastställd, möjligen har planet inte hållit den kurs som följer de vanliga rutinerna. Flygledningen har inte lämnat några ledtrådar till varför detta kunnat ske. Den lokala tidningen har avdelat en reporter, familjesidans Bitte Schönfeldt, att på heltid försöka få fram fakta i det som nu mer och mer ser ut att utveckla sig till en av ortens största tragedier i modern tid.

Det känns som om han fått ett rejält kok stryk. Han ligger still och känner hur kylan från den våta fuktiga marken tränger in i hans frusna kropp. Den första tanken han tänker är hur stora skador han fått. Han vågar inte röra sig av rädsla för att överraskas av smärta om han eventuellt skulle ha brutit något eller fått en ryggskada. När han försiktigt öppnar ögonen ser han mycket otydligt den plats han befinner sig på. Närmast, så nära att han skulle kunna ta på det, ser han en trasig plastpåse med gamla skor i det höga fjolårsgräset, lite längre bort några små gula blommor. Han hör inga ljud, allt verkar vara tyst kring honom. Det är dagsljust men ändå dunkelt på något sätt. Han ligger i en obekväm ställning, det vänstra benet ligger i en konstig vinkel under kroppen. Hans andning är svag och han vågar inte andas in djupt. Hur länge har han legat så här, undrar han. Han fryser rejält nu.

En cykel står parkerad vid vägkanten och i diket sitter en liten flicka och plockar årets första tussilago. När hon reser sig för att lägga blommorna i sin cykelkorg får hon syn på den unge mannen som ligger en bit bort. Hon blir rädd och springer till sin cykel. Med skrämda tramptag försvinner hon bakom närmaste vägkrök. En stund senare stannar en personbil vid den plats där mannen ännu ligger. Han har inte rört på sig men kan nu höra en röst ropa på hjälp. Det är en kvinna som ropar till någon som sitter i bilen. En man kommer springande och knäfaller vid den skadade mannen. Han rådgör kort med kvinnan som får fram sin mobil och ringer. Mannen försöker tala med den skadade. Han ser att den unge mannen tittar med grumlig blick på honom och anar att en allvarlig trafikolycka har inträffat. En bit från platsen där trafikoffret ligger ser han en nästan ny sportcykel hänga i ett träd. Ambulanspersonalen tar vant hand om den skadade och med blåljus och sirener kör ambulansen den korta biten till sjukhuset. En liten flicka trycker sitt ansikte mot bilfönstret och följer det blinkande fordonet med blicken så länge det syns. Kvar på platsen finns nu endast en cykel som hänger i ett träd och några tillplattade tussilagor intill en påse med skor. I nästa stund anländer en polisbil till platsen. Två poliser talar en stund med kvinnan och mannen som just startat sin bil, tar några kort innan de plockar ner cykeln från trädet. Med cykeln bak på cykelstället lämnar sedan polisbilen utan brådska platsen åt sitt öde. (Del 3. 23/4)

Del 3. KALLT ELLER VARMT

Mars är ingen bra månad för laxfiske. Vandringslaxen har inte gått till än men har man tur kan enstaka fiskar tas på nät. Det var därför han provlagt årets första laxnät långt ut där isen ännu låg och guppade som flak på öppet vatten. Han styr båten i västlig riktning ut från kusten, cirka tio sjömil ut stannar han för att kolla djupet lite extra. Ekolodet visar att djupen nedanför 25-meters nivån här ute nu snabbt skulle komma. Han söker bottnar där djupet varierar lite, det gillar laxen. När han slår av pentan är havet omkring honom alldeles tyst. Vinden är nästan obefintlig vilket är ovanligt så här års. Det är säkert just därför han kan se den rätt stora oljefläck som glänser en bit ifrån hans slitna kustfiskare. Han startar åter motorn och tuffar sakta närmare. Fläcken är mest som en bensinfläck men stor som en fotbollsplan. Inga oljeklumpar vad han kan se. Den är med andra ord färsk. Han tar fram kikaren men inser att den som släppt ut sin spilldiesel här naturligtvis inte längre finns inom synhåll för hans spanande öga. Det är de där förbannade ryska och polska lastbåtarna som fortsätter med sina gamla ovanor tänker han bittert. I samma stund som han förbannar den forna öststatssjöfartens miljövidriga hantering, han har levt med den ett helt fiskarliv, får han syn på något som guppar i den oljiga ytan. Han får väl styra in i eländet, muttrar han missbelåtet, lyckas med lite möda kroka tag i det han fått syn på med båtshaken. Det är en sko, en damsko med ovanligt höga klackar. Lacksvart. När den är bärgad kan han tydligt se att den är av en storlek som inte är så vanlig, storlek 42. Han lägger ett par nät till här ute men undviker att lägga dem för nära oljeutsläppet, eller dieseln som det verkar vara. Han noterar positionen som han tar fram på sin gps. Den duger bra i stället för den gammaldags satellitlösa navigeringskonst han fått lära sig och behärskat så länge han fiskat. Men han har börjat bli lite lat på gamla dagar. Tillbaka vid bryggan får han bråttom att ringa kustbevakningen och rapportera utsläppet. Mobilnätet har ingen täckning där ute på öppet vatten. Det kommer att bli hårdare vind redan i natt har han hört på rapporten. Han anar att det knappast finns resurser till att redan samma dag skicka upp ett plan för fotografering, det har han erfarenhet av sedan tidigare. Hans samtal tas emot och han lämnar gps-koordinaterna för platsen till kvinnan som svarar på kustbevakningens jourtelefon. Det ska se vad de kan göra, säger hon en aning för uppgivet. Skon som han hittat har han ännu inte satt i samband med oljefläcken. Det är först nästa morgon vid morgonkaffet klockan sju när han slår upp tidningen
och läser om flygolyckan som han anar att han kanske lokaliserat nedslagsplatsen för det försvunna passagerarplanet. Han lyfter då genast luren på sin gamla telefon och petar in siffrorna som bildar numret till ortens polis. Han ber att få prata med kommisarie Styrström.
Temperaturen är konstant 35 grader inne på tvätteriet där hon jobbar skift. Bara den här veckan ännu, sedan ska hon åka på semester. Till ett svalare ställe, hon avskyr fuktig värme och har lovat sig själv att aldrig mera ta ett tillfälligt jobb på tvätten. Hon kan göra precis vad som helst, tänker hon medan hon går igenom tvättsäckarna med hotellets sänglinne, bara inte det här. Hon har tänkt ta en sista-minuten resa och bara sticka. Det får vara vart som helst bara det inte är tropisk värme. Kanske kunde hon fara norrut, men de billigaste resorna går alltid söderut… Killen, eller gubben, som kör tvättbilen, röker som en skorsten. Nu står han utanför luftintaget och bolmar, kan han inte begripa att all rök sugs in och luktar precis där hon står. Hon som avskyr cigarettrök sedan hon slutat för gott för tre veckor sedan. Hon har hållit opp trots ett enormt röksug, nu får inte den där borstbindaren förstöra alltihop. Pengarna hon redan lyckats spara på att inte köpa cigaretter räcker till att betala halva resan! Nu kommer han in med en säck med dagens första tvätt. Hon kvitterar och tar emot säcken med kläder som ska kemtvättas. Det blir någon annan som får ta hand om dem, hon är borta när det blir deras tur! Killen, eller gubben, han måste vara över femti gissar hon, står och glor på henne medan hon plockar upp grejerna. Han dillar om en olycka på flygplatsen, tvätten kommer därifrån säger han. Det skiter väl hon i, tänker hon utan att titta åt honom. Vad har hon med det att göra. Han har hört om den i morse. Han var själv på flygplatsen och såg dem som jobbar där. De verkade chockade. Hon tror att han bara vill imponera och överdriver. Han vill stå och se på henne, hon känner sådana som han. Han lämnar en varm röklukt efter sig när han äntligen går. Hon har inte ens tittat på honom. Karlar är som hundar, de vågar glo på en så länge man inte tittar tillbaka. Spänner man ögona i dom kryper de ihop och viftar på svansen. Hon är definitivt ingen hundmänska. Ska hon skaffa ett husdjur får det bli katt. Den får heta Tiger. På engelska förstås. En stor jävla hankatt. När hon plockar upp kläderna ur säcken ser hon att det är uniformer. De ska hängas upp genast så att inte tyget skrynklas i fukten. Hon går igenom alla
fickor precis som hon fått order om. Ingenting får finnas i plaggen som kan färga tyget. Hon gjorde ett misstag i början. Hela jävla omgången med sjukhusrockar blev svagt rosa för att hon missat en röd trosa i en ficka. Vad är det för doktorer som går med röda trosor i sina fickor?? Men nu vet hon att kolla en extra gång. Chefen gav henne en rejäl utskällning och dessutom avdrag på lönen. Det var då hon bestämde sig för att hålla uppe med rökandet. Lönen hon fick kvar räckte knappt till hyran. Det hon hittar lägger hon i en genomskinlig plastpåse, en specialpåse som ska användas för att den går att försegla. Hon är ansvarig för att inget av fickornas innehåll försvinner. I en av uniformerna hittar hon en trasigt smycke, en medaljong. Den går inte att stänga mera, den verkar gammal och är säkert helt värdelös. Men hon lägger även den i påsen tillsammans med lappar, kvitton, hårspännen och småpengar. När hon förslutit påsen och skrivit sitt namn och kvitteringsnumret med vattenfast tusch på plasten slänger hon påsen i en skrivbordslåda för värdesaker. För säkerhets skull kollar hon igenom alla fickor ytterligare en gång fastän hon vet att hon inte missar något numera. Ingen ska ta ifrån henne hennes surt förvärvade pengar. Som hon bokstavligen tjänat ihop i sitt anletes svett! Förvånad hittar hon en liten papperslapp, eller snarare en liten pappersförpackning i en av fickorna. Den måste ha legat långt ner i fickan när hon tömde den på innehåll. Förpackningen innehåller något styvt, som en liten fyrkantig bit kartong eller liknande. Hon kan inte öppna värdepåsen sedan hon förseglat den utan beslutar att veckla ut pappret och se om det verkligen kan vara något av värde inuti. Hon hittar ett sådant där kort som man har i telefoner. Det är säkert ett begagnat betalkort, hon har själv haft sådana när hon inte kunnat få fast abonnemang. Hon stoppar det i sin rockficka och tar itu med dagens tvätt. Där ute snöar det fortfarande. Skönt, tänker hon. Den här värmen gör mig galen. (Del 4. 25/4)

Del 4. OLYCKSOFFER

Medan den lokala polisen under dagen tar itu med arbetet att kontakta de anhöriga till de förolyckade passagerarna ombord på gårdagens förmiddagsavgång till huvudstaden ögnar familjesidesredaktör Bitte Schönfeldt igenom polisrapporterna på polisens websida. Allt kan vara av betydelse för tidningen, det vet hon av lång erfarenhet. En återfunnen katt eller ett krogslagsmål är av lika stort intresse för tidningens läsekrets som någon händelse långt utanför tidningens bevakningsområde. Den här förmiddagen finns det inte mycket att hämta från nattens magra skörd. Det verkar inte ha gått livligt till någonstans, inte ens något lägenhetsbråk vad det verkar. Men så är det ju också bara i början på veckan. Till veckoslutet brukar det dyka upp fler händelser att rapportera om. Just som hon tänkt återgå till dagens stora uppgift, nämligen att få en telefonintervju med flygplatschef Tanja Svärd som vid det här laget borde vara klar med sitt personalmöte, dyker en ny notis upp på websidan. En trafikolycka rapporteras ha skett med en cyklist inblandad. Ännu finns varken uppgifter om hur olyckan skett eller vem som kommit till skada. Bitte Schönfeldt noterar dock att händelsen inträffat i närheten av flygfältet. Hennes instinkt säger henne att hon borde kolla med sjukhuset om de lämnar ut uppgifter på nyligen intagna olycksoffer. Ibland kan det lyckas att få tala med någon avdelningssköterska och få ut lite mera fakta om man har turen att känna vederbörande. Tydligen har Tanja Svärd bestämt sig för att hålla presskonferens om olyckan. Intervjun måste således vänta till efter klockan 13.00. Pressen är kallad till flygplatsens konferensrum. Företrädare för polisen och stadens högsta ledningen kommer att svara på frågor. Eller undvika att svara på dem, tänker Bitte, vis av erfarenhet. Flygsäkerhetsverket kommer att meddela vad de vet under dagen, dock anländer förundersökningsledningen först under eftermiddagen, enligt samma källa. Alltså finns det gott om tid att prata med någon förhoppningsvis tillmötesgående sjuksyster på akuten. Hon bestämmer sig för att inte ringa utan i stället ta sin tjänstecykel och helt sonika kliva in på akuten och höra vem som är tjänsteansvarig just nu. Det tar endast tio minuter för henne att cykla genom parken och över sjukhusets parkering. Hon hinner bli våt för snöflingorna kletar fast i både hår och på duffeln. Dufflar passar dåligt så här års men hon är förtjust i sitt nya plagg som hon fått i kärleksgåva av sin käresta. Den hade varit dyr, det visste hon utan att han sagt något. Det skulle han heller aldrig erkänna.
Inne på akuten får hon vänta på att få tala med någon. Trots att inte många medborgare verkar behöva akut hjälp har personalen för tillfället något viktigare för sig än att ta emot patienter. Bitte antar att entrén är övervakad med hjälp av en kamera. Hade hon själv varit i omedelbart behov av akut sjukvård hade de säkert kommit störtande. En äldre sköterska som hon inte sett förut kommer slutligen fram i luckan och undrar över hennes ärende. Efter en kort betänketid får Bitte Schönfeldt namnet på den person som kommit in nu på förmiddagen. Han har brutit ett ben men uppvisar inga andra yttre skador. Han kommer att ligga inne ytterligare någon dag för att man ska kunna avskriva eventuella invärtes besvär. Hon kan återkomma imorgon. Bitte Schönfeldt bestämmer sig för att höra med polisen om detaljer kring den person som tydligen oturligt råkat ut för en smitningsolycka. Han måste ha blivit påkörd av ett fordon som inte stannat på platsen utan avvikit. En olycka av det slaget har inte inträffat ofta, Bitte kan inte minnas att det skett medan hon jobbat på tidningen. Hon kollar upp var han bor med hjälp av namnet hon fått, det är enkelt. Han bor nästan granne med sjukhuset ironiskt nog. Det verkar som han nyligen börjat jobba på flygplatsen. Han har tidigare varit anställd av ett vaktbolag får hon fram genom att kolla tidningens arkiv. En sommarvikarie hade lyckats få mannen att ställa upp som dagens ortsbo i en kort intervju! Ytterligare surfande på webben ger vid handen att han är aktiv på sociala medier och ägnar sig åt modellflygning. Trevligt ansikte, tänker hon när hon bläddrar bland hans selfies på facebook.
Vattnet är så kallt att kroppen kommer att domna bort inom tio minuter och medvetandet går därefter samma väg. Man tänker inte klart när hjärnan kraftigt nedkyls och alla blodkärl reagerar med att snabbt dra ihop sig för att värmeförlusterna ska bli så små som möjligt. Situationen känns smärtsamt bekant men ändå annorlunda. Vattnet här är betydligt kallare än för fyra år sedan. Men då var det mörkt och människorna i vattnet var många. Den här gången hörs inga rop som kan ge en orientering om i vilken riktning räddningen finns. Den blå vattenytan ligger spegelblank och stilla. Isflak guppar sakta längre bort. Det finns ingen landhorisont inom synhåll. Nu börjar vattnet tränga in
under kläderna. Det kalla vattnet söker sig först in under armarna och kyler av bröstet, det gör ont att andas in. Det finns luft kvar längre ner på kroppen men klädernas våta tyg trycks fast mot underlivet som ett kall stålkorsett och hela bålen från ryggraden till naveln stelnar på ett ögonblick till ett ispaket. En sko flyter ensam bland flaken, någon måste ha lyckats ta sig ut men handlingen har skett förgäves eftersom någon räddning inte finns här ute. Endast stora vita fåglar cirklar långsamt högt uppe på den klara himlen. De spanar neråt som om de letar efter något annat. Inte ett ljud hörs. Efter att känseln upphört försvinner också hörseln. Synen registrerar snart bara ljuset som flämtande kämpar mot det tysta mörkret. Till slut finns endast mörker. (del 5 27/4)

Del. 5 PRESSKONFERENS

När han liggande i sin sjuksäng körs ut från operationsrummet ser han i ögonvrån tidningens familjereporter Bitte Schönfeldt på väg ut genom dörrarna. Som varande prenumerant på e-tidningen känner han igen henne från porträttbilden på websidan. Han undrar vad hon gör här, kanske har hon intervjuat någon gammal 100åring på dennes födelsedag. Tråkigt att det sker sjukhuset, hinner han tänka, det betyder att gamlingen inte är så kry. I samma stund vänder hon om i dörren och kommer emot dem. Det verkar som om hon vill hejda hans färd mot det rum han fått sig tilldelat. Hon stoppar hans transport och undrar om det är han som råkat ut för en trafikolycka igår. På cykel? Var han på väg till flygplatsen? Jobbar han där? Känner han till att en stor olycka skett med gårdagens förmiddagsflyg? Transportören vill fortsätta och är märkbart irriterad på den framfusiga kvinnan i beige duffel. Hon ber pliktskyldigt om ursäkt för att hon uppehåller dem och undrar om hon kan få ställa några följdfrågor på rummet. Inte nu men kanske senare under dagen? Hon förstår att han kan behöva vila? Har han mycket ont? Just nu är han mest trött, svarar han och överraskar sig själv att i sitt utsatta läge orka vara artig mot en påflugen journalist. Men vi är sådana här i vår del av världen. Även om vi skulle vara döende är vi beredda att bemöta våra medmänniskor på ett korrekt sätt. Han har fått den kommentaren flera gången från de nyanlända som han träffat i flygklubben. Drönartjejen verkar ha stört sig extra på vårt servila sätt, funderar han. Om han kan sova? Vila lite nu så att han orkar svara på hennes frågor? Smärtan kommer säkert senare, när bedövningen går ur kroppen. Han har fått skruvar och spjälor som håller ihop det brutna benet. Han har tydligen haft tur, benbrottet har skett strax under knät. Knät är oskadat om än rejält svullet. Hon vill komma innan tidningen går i tryck. Hans olycka ska få plats i papperstidningen alltså. Tror hon att han kan vara av sådant allmänintresse? Bitte Schönfeldt tar bilen ut till flygfältet och noterar att polisen upprättat en vägspärr på vägen in till området. Hon är glad att hon tagit jobbets reportagebil men blir trots det stoppad av en yngre polisman. Polismannen visar sig vara en kvinna som hon känner från yogagruppen. Hon blir framsläppt utan att visa sitt presskort. Tur, tänker hon, hon har säkert glömt kvar det i skrivbordslådan. Hur ofta har hon behövt använda det i jobbet? Nästan aldrig. Presskonferensen tillför absolut inga nya fakta om planets försvinnande. Man vill avvakta den utredning som ännu inte påbörjats, heter det. Har man säkrat några bevis på flygplatsen som kan ha med den specifika avgången att göra? Det kan man inte heller yppa i dagsläget. Svaren är väntade. Bitte Schönfeldt håller sig tyst och låter riksmedierna ställa frågorna. Hon tänker på den unge man som ligger skadad på sjukhuset. Att han kan vara av intresse för utredningen tror hon väl knappast. Någon undrar om man har intervjuat den under gårdagen i tjänst varande personalen? Tydligen sitter två poliser och gör arbetet just nu, får pressmänskorna klart för sig. Det kommer att ta resten av dagen. Här har man ingen brådska, tänker hon. Om det framkommer något intressant med anledning av de förhören, kommer vi att få veta det då? Det kan man inte säga så länge man inte vet vad det handlar om. Kan det bli fråga om sekretess i ärendet? Undvikande svar. Varför har polisen spärrat av området? Är flygplatsen satt under hot? Finns det en hotbild som inte samhället känner till? Borde ni inte informera om detta? Tanja Svärd leder konferensen i egenskap av högsta tjänsteman på plats men tittar nu osäker bort åt polischefens håll där han sitter i den andra änden på det provisoriska podiet. Hon har inte tillräcklig rutin att hantera pressen, särskilt inte den från utlandet. Polischefen inser hennes svåra belägenhet och hänvisar alla vidare frågor till polisens egen presstalesman. Det går bra att ringa och få upplysningar den vägen. Därmed har han effektivt satt stopp för vidare frågor och förklarar själv denna presskonferens avslutad. Bitte Schönfeldt växlar några ord med en av fotograferna på tidningen. Hon ber honom ta några bilder från avgångshallen som nu står tom. Alla flyg är inställda tillsvidare. Tavlan med avgångarna visar fortfarande gårdagens flighter, den olycksdrabbade står överst. Det blir en bra förstasidesbild tänker hon och klappar fotografen lätt på axeln när hon avlägsnar sig ur rummet som nu surrar av det upphetsade pressuppbåd som genast börjat formulera sina egna rapporter. Tydligen har hemlighetsmakeriet från talesmännens sida satt igång en spekulationsvåg bland redaktörer och observatörer. Bitte Schönfeldt låter dem hållas och tror vad hon vill. Att det skulle framkomma något som når över sensationströskeln i internationell media tror hon inte en sekund på. Det kommer att dröja. Hon vet hur myndigheterna brukar lägga locket på i dylika fall.
Att hon valt familjesidan frivilligt är ingen slump. Grävande journalistik tar på krafterna. Men lite upplivad känner hon sig trots allt med anledning av sitt uppdrag, att specialbevaka allt som kan vara av intresse i samband med flygolyckan. Hon vet att chefen vet att hon är duktig på att luska fram hemlighållen information. Men nu är det först dags för ett bad innan hon tar itu med trafikoffret. (Del 6 29/4)

Del 6. Kommissarien

Kommissarie Styrström fattar långsamt luren; han kan igenom sitt fönster se ut över östra hamnens spegelblanka vattenyta och konstatera att isen måste gått i natt, harklar sig och svarar. Han får först växeltelefonisten i örat som med sin tydligt östnyländska brytning undrar om han kan ta ett samtal från en fiskare. Det verkar vara viktigt. Mansrösten som verkar tillhöra en äldre man, uppenbarligen från den västra delen av landskapet, sätter igång med sitt ärende utan större krusiduller. Han har inte ens presenterat sig men nog hälsat som om de vore gamla bekanta på den ännu förbryllade kommissarien. När han förklarat en stund vad han vill klarnar det för den trötte och slitne polismannen vem det kan vara. Han erinrar sig svagt att han för många år sedan uppvaktat en flicka i landskapets västligaste kommun och att hon haft en äldre bror. Pappan ägde en trålare men hade sålt den och slutat med fisket helt. Det måste ha varit för snart fyrtio år sedan. Det här var alltså brodern till, var det Anette hon hette? Han var tydligen fiskare nu, eller åtminstone brukade han fiska säsongsvis vad det lät. Laxnät, jo jag tackar. Han råkar själv veta att de kostar en del. Sjunknät ska det vara, laxen går djupt. Ett fynd? Om han kunde få komma upp och lämna in det personligen när han ändå skall till stan imorgon? Handla inför veckoslutet. Det kostar att bo långt bortanför metropolen när man behöver fylla på förråden. Du vet vad jag menar. Vårfisket kräver lite innanför västen. Det är lite sakolis kallt så här års ute på öppet hav. Kommissarie Styrström undrar om han borde tacka nej men hör bakom det lite gäckande tonfallet att karln menar allvar. Han har hittat något som kan vara av betydelse för den stora flygutredningen som pågår. Fiskaren får det att låta som om han ruvar på en stor hemlighet och Styrström befarar att den här skärgårdsbon säkert kommer att be om hittelön. Jaja, kom in på förmiddagen, du är väl tidigt på farten, hör han sig själv säga i lätt kamratlig ton. Det är svårt att vara formell på den här ön i samtal med ortsbefolkningen, trots att man är satt att vara ordningsmaktens officiella röst gentemot medborgarna. När han lagt på läser han snabbt igenom vad som hänt under natten. Utöver de avspärrningar som trafikenheten upprättat sent på kvällen har bara en incident inträffat, en skadad cyklist. Han läser den korta polisrapporten som tydligen baserar sig på två vittnesmål. Ingen har sett hur olyckan gått till. Några bilder från ett dike säger ingenting om hur olycksoffret hamnat där.
Hans cykel är omhändertagen, den verkar vara rätt ny och säkert inte billig. Om den inte hämtas ut av sin ägare, Styrström vet att just cyklar har en benägenhet att plötsligt byta ägare, blir den här attraktiv på polisens aktion av hittegods senare i sommar. Kanske är det ägarens egen cykel trots allt den här gången. Ägarens namn verkar bekant. Men är det inte… Kommissarien får bråttom att ringa upp sjukhuset. Om olycksoffret fortfarande finns på akuten? Han är flyttad, jag förstår. Är han i skick att ta emot besök? På eftermiddagen. Ja, tack för upplysningen. Namnet på trafikoffret har kommissarien känt igen som sin dotters fästmans. Eller vad de nu kallar det nuförtiden. De är ihop, säger dom. Men inte just nu förstås. Måste meddela Frida att han ligger på sjukhus. Det verkar inte vara livshotande. Jag får kolla upp honom och sedan försöka få tag på henne nere i Indonesien. Luffa runt på det där sättet, mumlar han irriterat för sig själv när han reser sig upp för att tömma blåsan. Han får nog gå med på att undersöka sig. De här trängningsbesvären gör livet besvärligare. Frun har rätt, man får se ålderdomen i vitögat bara. Alla blir vi äldre, så är det, tänker han nu lättad när han i det samma hör den tunna strålen träffa vattenytan. (del 7. 1/5)

Del 7. Flygklubben

Hur man kan komma åt den internationella brottsligheten och i synnerhet den terrorverksamhet som raskt har skaffat sig förankringar överallt, från miljonstäder till små avkrokar av den stora världen, är en fråga som sysselsätter nationella underrättelsetjänster och internationell polis mer idag än någonsin. Fienden ska inte sökas i diktaturers eller militärmakters inre sfärer, dagens fiender gömmer sig bland helt vanligt folk. De ser för det mesta ut som vanligt folk och lever som sådana. Hur normala de än verkar vara döljer de en obegriplig önskan, en längtan som för de flesta skulle vara helt otänkbar. De är villiga att offra sina liv den dag de blir kontaktade av någon som yttrar de rätta orden. Dessa självmördare har en unik förmåga att robotlikt fokusera på sin enda stora uppgift i det här livet, att ta sitt liv, och då i syfte att åsamka så stor mänsklig skada som möjligt. Självmordsbombarna. Kartläggningen av dessa självutlösande levande minor är snart sagt en omöjlig uppgift eftersom mänskliga bomber kan se ut hur som helst, ha vilken bakgrund som helst, vara av vilket kön och ålder som helst. Att man skulle kunna begränsa letandet enbart till vissa religiösa grupper är ett självbedrägeri. Dessa människor gömmer sig inte i de religiösa kretsarna, det vore som att säga att fienden naivt nog samlat alla sina vapen i endast ett enda förråd. I själva verket är den här dödliga ammunitionen utspridd över ett oöverskådligt landskap, den finns gömd överallt. Det lilla landskapet, där Bitte Schönfeldt verkar, har under långliga tider upplevts som en skyddad miljö och medborgarna lever alltjämt i den tron att inget ont kan vederfaras dem så länge de håller sig hemma på ön. Förvaltningsbyggnaden har så sent som för bara några år sedan försetts med övervakning och säkerhetsdörrar. Innan dess kunde man knalla rakt in till de högsta beslutsfattarna och spränga sig själv i bitar om man ville. Men det hände aldrig och det skulle aldrig heller komma att hända, trodde man. När banken rånades för tio år sedan hade det aldrig hänt något liknande och det kändes då som den stora hemska världen på något sett objuden gjorde intrång i idyllen. Att bankrånarna samtidigt hade satt eld på en bil som parkerats utanför stadens stolthet, biblioteket, i syfte att avleda uppmärksamheten, sågs som ett illfundigt trick och förslaget i övermått. Bitte Schönfeldt kommer tydligt ihåg uppståndelsen på nyhetsredaktionen där hon arbetade då. Hela tidningen var de facto i extas.
Sedan en tid tillbaka har även det lilla ösamhället blivit föremål för den internationella terrorismens kartläggning. Hur det kan komma sig att det sökande ögat riktat sin blick mot en så oansenlig del av världen är en gåta. Dock har polisen på orten sedan en tid varit informerad om att internationell underrättelsetjänst verkar på ön. Syftet med spaningen har varit okänt, kanske har man bara arbetat långsiktigt och förebyggande. Vilka avsikter man än har haft har varken massmedia eller lokala myndigheter varit medvetna om den främmande närvaron. Inte ens polisens personal har känt till mer än det mest nödvändiga. Dessa informatörer har verkat i samhället under en tagen identitet och uppträtt som vilka nyanlända som helst. Jag undrar vad kommissarie Styrström känner till utöver vad polisledningen blivit informerad om, funderar Bitte Schönfeldt. Hon borde kanske närma sig honom igen. Men det var länge sedan de träffades. Relationer förändras med tiden, i synnerhet om man inte upprätthåller dem. Hon blir plötsligt full av tankar.
På ett fält där snön smultit undan men ännu tjälen gör marken fast och hård har en grupp flygentusiaster samlats för årets första träff. Det är modellflygklubben med företrädesvis medlemmar från centralorten som kommit i sina privatbilar med allehanda flygfarkoster i lastutrymmena. Det är mest unga människor och de för samtal på engelska men även andra språk. En av dem är en ung kvinna som börjat dagen med att kalibrera sin drönare, maskinen är av modell större med fyra kraftiga propellrar och en mindre. Hon samtalar samtidigt med en av männen på ett språk som varken låter som engelska eller svenska. De står avsides en bit från den övriga gruppen. När en man ur gruppen med ett mera typiskt lokalt utseende än dessa två närmar sig dem byter de genast språk och skrattar glatt. De medger vid mannens fråga att de fortfarande är en aning trötta. Det blev alltså sent igår blinkar den lokala mannen menande till dem och flinar. Det brukar gå livat till på stadens dansställe nummer ett, hotellet som ägs av ortens rikaste medborgare. Hur många öl de drack? De två unga människorna bara ruskar skrattande på sina lockiga huvuden utan att svara. Jag vill inte veta, tycks den lokala modellentusiasten med en avböjande gest säga. Nej, just det. Du vill inte veta. De två ger varandra en hastig blick. (Del 8. 3/5)

Del. 8 En främmande lukt och tulpaner

Han är inte säker på var han befinner sig när någon ruskar honom där han ligger. Hans kropp känns bortdomnad och huvudet är tungt som en medicinboll. En röst väser argt i hans öra att han måste vakna. Det doftar av våta ytterplagg och kall cigarettrök om personen som uppenbarligen försöker väcka honom. Och också något främmande, det luktar fränt men inte illa. Personen får honom att sätta sig upp i sängen. Han minns nu att han befinner sig i ett rum på sjukhuset. Han har ännu operationsskjortan på sig. Värken molar starkt, det pulserar kraftigt i vänster ben. Han minns att han nyss blivit opererad och tittar slött på den gipsning som döljer skadan. Han borde inte sitta upp alls ännu men nu känner han hur någon tar tag under hans arm och drar upp honom på benen. Han svimmar nästan av smärtan som blixtrar rakt upp i huvudet på honom. Medicinbollen kommer att sprängas, tänker han innan han tuppar av. Han rullas ut i en rullstol och vaknar till när den kalla luften slår emot honom. Han ser inte vem som med kraft skjuter på där bak men möter snart ett annat ansikte. Det är maskerat men tillhör en ung kvinna. Hon öppnar en bildörr och tar sedan tag i hans armar för att dra honom upp ur stolen. Personen bakom honom trycker på. Återigen far smärtan som knivar upp genom benet och når huvudet. Det blixtrar till och han slocknar igen. När han vaknar till efter några minuter är bilen redan igång och på väg någonstans. Han ser ingenting av dagsljuset. De har lagt en tjock yllefilt över hans huvud. Han börjar förstå vad som hänt. Han har blivit kidnappad. Så här beter sig knappast vårdpersonalen. Paniken börjar tränga fram i hans dimmiga medvetande. Han är skadad och behöver vård. Nu förs han bort från den hjälp han så väl behöver. Vilka är dessa människor? Vad har de för avsikter? Vad vill dom honom? Han känner återigen den främmande lukten och djupt ur minnet tränger en bild fram. Det är bilden av otyglad skräck. Ett förträngt barndomsminne. Ett främmande hus. En främmande trakt. Han är instängd och kan inte se någonting. Det är lukten av malmedel han känner.
På väg till sjukhuset hör kommissarie Styrström på kom-radion om kidnappningen av en intagen patient på sjukhuset. Det var då f-n, tänker han.
Att alla brott helt plötsligt tycks sammanfalla i tiden. Dessutom just vid ett tillfälle då han ska besöka sjukhuset i ett privat ärende. Nu kommer han följdaktligen att springa på sina kolleger från tekniska också. Han skulle inte riktigt orka med det idag, tänker han. Det finns en viss motvilja mellan polisavdelningarna som kräver extra energi att hantera. Inget ovanligt för vår poliskår, det vet han. Irritationen är ömsesidig. På något sätt tycks de olika disciplinerna alltid springa i vägen för varandra. Han stannar till vid sjukhuskiosken och köper en bukett gula tulpaner. Grabben kanske inte gillar blommor men han vet att Frida uppskattar att höra att han haft med sig något. Nu kommer han inte att få tid att prata någon längre stund med Fridas pojkvän. Typiskt att jobbet alltid måste gå före. Han har knappt träffat honom alls. Tidigare pojkvänner som dottern dragit hem med har han alltid fått bjuda på grillat. Men grillsäsongen har ännu inte börjat och det här förhållandet är, om han förstått det rätt, bara ett halvår gammalt. Det är andra tider nu, suckar han för sig själv. Själv träffade han sin Solveig tidigt i ungdomen, hon var den första och att tänka sig någon annan då vad det inte tal om. De gifte sig så fort han blivit klar med sin sjöbevakarutbildning och hon hade hunnit bli färdig från lärarseminariet. Som sakernas tillstånd var då, så fick det också bli sedan. Ingen av dem hade någonsin funderat på om den andra var den rätte. Åtminstone hade han inte gjort det. Han tvivlade på att frun hade sådana tankar. Barnen kom som på ett pärlband och började fylla hemmet med allt vad det innebär. Till råga på allt hade han mitt under de mest intensiva barnaåren fått för sig att byta yrke och Solveig fick tappert hålla ställningarna. Det fanns helt enkelt aldrig tid till funderingar. Frida var yngst av barnen, hans ögonsten. Klart att hon skulle bli orolig att höra att killen hennes låg på sjukhus. Han fick meddela det lite varsamt. Kanske kan de ordna ett litet skype-samtal så hon med egna ögon kan se att han mår bra och tas väl om hand. Hon hade fått en sådan där smart-telefon av honom så bara hon hittar någon plats med nätverk borde det gå att ordna. Men just idag blir det knappast. Han får göra ett nytt sjukbesök igen senare. I sjukhusets svängdörr trängs redan fler personer än vad som är vanligt. Det är den där kidnappningen som tydligen redan lockat hit media. Tidningsmänskor, radioreportrar och den lokala tv-kanalen, alla är de här. Händer det något av den här storleken så tar det aldrig mer än tio minuter så är alla på plats!
Våra avstånd är korta på holmen, tänker han medan han tränger sig förbi mediauppbådet. Hans eget folk har börjat intervjua personalen. Längre ner längs korridoren ser han teknikroteln släpa på sina väskor med utrustning. Sjukhusledningen utfrågas av en kvinna i en beige duffel. Hon håller fram en liten bandspelare mot en man som Styrström känner igen som chefsläkaren på ortopeden. Han får ta och kolla upp fakta sedan. Det här är inte hans fall men det kan det bli rätt vad det är. Hans yngre kolleger på krim är inte så rutinerade ännu. Nu vill han bli av med sina blommor först. Det finns ingen kanslist på plats i informationen, alla verkar vara upptagna med att svara på polisens frågor. Våra mannar arbetar noggrant konstaterar han. Bra så. Slutligen får han tag på en sköterska och frågar efter var han kan få upplysningar om var patienterna ligger. Vart ska du då, får han till svar. Det är en som ligger inne för benbrott, får han fram. Jag ska göra ett privat sjukbesök, vill han förklara när han ser hur förbryllad hon verkar vara. Men den enda som ligger inne med benbrott är just den person som försvunnit stammar hon fram. Har du inte fått veta det? Nu är det kommissarie Styrströms tur att se förbryllad ut. Hon måste tro att han är förvirrad. Långsamt går det upp för honom att personen han just haft för avsikt att besöka inte finns på sjukhuset längre. Den kidnappade är alltså Fridas pojkvän. Han överräcker tulpanerna till den förvånade sjuksköterskan och beger sig snabbt mot undersökningsledaren, hans kvinnliga poliskollega. Han inser att han nu behöver konfronteras med inspektör Lagerberg, en riktig streber på tekniska roteln. Han får ta på sin allra förbindligaste min och be om lite upplysningar. Det är ju ändå hans dotter det gäller. Eller i vart fall hennes pojkvän. Men det är henne han bryr sig om i första hand. Stackars lilla flicka att behöva höra detta när man befinner sig så långt bort. Vad kan hon göra där borta i det här läget? Knappast försöka ta sig hem, det skulle säkert ta dagar. Det måste ge henne en stark känsla av maktlöshet. Han tröstar sig med att hon kommer att inse hur bra det är att hon i det här läget har en pappa som är poliskommissarie. (Del 9. 5/5)

Del 9. En halv tupla

Styrström återvänder omedelbart till sitt arbetsrum. Han tar fram rapporten med cykelolyckan som han ögnat igenom och där han känt igen Fridas pojkväns namn. Det var utan tvivel just han som uppenbarligen kört av vägen och råkat så illa ut. Något mobilnummer till gossen hade han inte i sin telefonbok men det var ju lätt att kolla upp. I telefonkatalogen fanns han förstås. Han lyfte luren och slog numret. Personen ni söker är för tillfället inte anträffbar. På två språk för säkerhets skull. Han hade aldrig riktigt vant sig vid tanken att han är medborgare i ett tvåspråkigt land. Men under utbildningen hade han förstås varit tvungen att även försöka uttrycka sig på det andra språket. Nu var han glad att slippa, här hemma hade han ganska lite att göra med rikets polis. Den kontakten fick polischefen, en kvinna från fastlandet, ta hand om. Det var kanske inte att vänta heller att en på goda grunder misstänkt kidnappad pojkvän skulle svara i den andra änden. Om detta är en kidnappning, vilket försvinnandet för närvarande får betraktas som, då har kidnapparen naturligtvis förhindrat offrets alla möjligheter att komma i kontakt med omvärlden. Han får vänta på Lagerbergs rapport, det får tillsvidare bli en del spekulation utifrån vad som framkommit på brottsplatsen. Senare börjar ruljansen med dna-identifiering. Om det nu finns något på förövarna, allt måste samköras med de internationella registren också. Sånt tar ibland dagar. Han får tänka lite själv. Pojken jobbar ju på flygfältet med säkerhetskontrollerna där. Han har varit anställd ett halvår. Kan han ha skaffat sig fiender i samband med händelser som är relaterade till hans arbetsuppgifter? Det låter osannolikt att det skulle kunna ske här och vem skulle göra något så drastiskt som att kidnappa en myndighetsperson för att denne utför sitt jobb. Det måste ha med privata affärer att göra, tänker kommissarien. Killen har kanske något skumt i bagaget? Bra att få reda på nu i så fall innan Frida kommer tillbaka. Kommissarie Styrström ringer upp Tanja Svärd, flygplatschefen. Hon har inte hört om kidnappningen och blir alldeles tyst när hon förstår att det är en av hennes anställda som drabbats. Styrström låter bli att berätta om dennes förhållande till dottern. Det behöver inte komma fram i några rapporter, hinner han tänka. Hur han är som person? Skötsam. Punktlig. Han hade inte kommit på jobb i morse, mycket ovanligt. Inget meddelande.
Han hade alltså råkat ut för en trafikolycka. Det förklarar saken, svarar flygplatschefen. Det har varit så mycket ståhej här på jobbet så jag har inte hunnit följa upp varför han inte fanns på plats idag. Hur har olyckan gått till? Ingen som vet, nehej. Två vittnesmål men ingen har sett om det var något annat fordon inblandat. Styrström drar sig plötsligt till minnes att cykeln finns i garaget och avslutar snabbt samtalet men ber dessförinnan att få återkomma snart igen. Vi har ju identifieringen av flygolyckans offer och kontakten med de anhöriga att sköta fortast möjligt. Kommissarien vet att det inte är hans bord men vill ändå framhålla polisens effektivitet i sådana här krislägen. Polischefen leder personligen det arbetet. Han litar på sin chefs kompetens, hon har arbetat på större polishus än vårt lilla, dessutom är hon kriminalare i botten. Någon annan bakgrund hade nog inte övertygat honom alls på samma sätt. I garaget hittar han cykeln med hjälp av ett polisbiträde, en praktikant från högskolan. De plockar fram den och praktikanten får ta ett antal detaljbilder som han genast vill få sig tillsända. På sticka. Inte ens med internposten. Är det klart? Uppe på rummet igen granskar han bilderna i förstoring. Då upptäcker han på styrets vänstra handtag en färgfläck. Den är inte stor men om den kommer från ett annat fordon borde den ha gjort en tydlig repa i lacken på bilen eller vad det nu kan vara. Troligen ett större fordon då styrets höjd måste hamna högre upp än plåtarna på en personbil. Färgen är vit. Det finns många vita bilar. Kan det vara en paketbil eller en mindre lastbil? Kommissariens funderingar avbryts plötsligt av telefonens skarpa skrällande. Det är fiskaren nu igen. Han låter en aning andfådd den här gången. Han kan inte komma in imorgon som han tänkt. Kan Styrström komma ut i stället? Varför? Jo, jag har något större grejor att beskåda här ute. Var ut´ och vittja´ mina laxnät på eftermidda´n, det ska ju blås´ opp säger dom. Vad det är? Det får han väl si när han kommer ut. Mer kan han int´ säga. Om han ska ta med sig någon annan från t.ex. tekniska? Inte. Nehej. Jag hoppas att du har något då som är riktigt viktigt för utredningen. Det tror jag nog du kommer att tycka, säger den lite släpiga rösten i andra ändan av linjen. Kom me´ samma du, jag väntar nere vid båten. Det går redan vitor här. Du vet var jag ligger? Bra. Han lägger på. Kommissarien stämplar ut och sätter sig i sin privatbil. Han har alldeles glömt att äta. I handskfacket hittar han en halv Tupla. Det måste vara Solveigs, hon har inte lyckats sluta än. Jaja, han vet hur svårt det är och tar i det samma en tugga. Den är stenhård. (Del 10. 7/5)

Del 10. Tvätteriet

Den vita tvättbilen brukar endast stå parkerad på tvätteriets parkering då chauffören väntar på en ny körning med en kopp kaffe och en cigarett. Oftast sitter han på en trasig campingstol utanför bakdörren och röker medan han tvingar i sig det sura kaffet från den smutsiga bryggaren som stått på sedan klockan fem på morgonen. Det är vid den tiden det första skiftet startar upp maskinerna och fläktarnas galler börjar skallra på nytt för dagen, till grannarnas förtrytelse. Det är inte många som bor direkt grannar med tvätteriet men de som gör det har ett helsike, tänker han medan han fimpar sin cigarett mot väggen, spottar på den och lägger den i en kruka full med fimpar. Alla fimparna är hans, den enda i hela personalen som röker förutom han, en så´n där protest-tjej, har slutat. Få se hur länge det håller, han vet hur svårt det är. Men unga tjejer ska inte förstöra sina kroppar, för egen del tycker han att det inte spelar någon roll längre. När han börjar dra ut de tomma vagnarna till bilen vet han att frun i huset bredvid kommer att vakna och svära. Hon har klagat på bullret hos stadens hälsomyndighet. Det hjälpte inte mycket. Hon får väl flytta, folk måste ju för fan få jobba och tjäna pengar. Kvinnan sitter hemma hela dagarna och skriver böcker. Hon kan väl skaffa ett riktigt jobb så hon slipper sitta hemma och vantrivas! Tjejen som slutat röka är en rätt ovänlig typ. Hon har inte sagt många ord sedan hon började. När hon rökte hände det väl att de tog en cigg ihop, det kändes i alla fall då som det var de två mot dom andra. Ingen rökte längre i det här tvätteri-gänget. Det var bara han och tjejen. Men sen hon slutat röka fick han sitta här alldeles ensam. Nog tusan var den där kärringen bakom gardinen igen, hon som gnäller på hederligt folk som jobbar. Hon ser för jävlig ut den här unga. I sin ljusgröna rock och svarta stripiga hår kommer man att tänka på döden själv. Hon har dessutom nålar i underläppen. Vem vill släta till en så´n, tänker han när han nickar mot henne. Hon nickar tillbaka och öppnar munnen för första gången på länge. Jag drar härifrån imorgon så du vet. Ville bara säga det och att jag tycker du ska sluta röka. Du stinker, vet du det? Dina pauser borde ge dig avdrag på lönen. Vet du om att du har satt en repa på bilen? På höger framdörr. Du får säkert avdrag på lönen för det. Det fick jag när jag sabbade en tvätt. Läkarrockarna blev trosrosa.
Han lyssnar häpet på flickan som aldrig sagt så många ord tidigare. Ska du sluta? Vart ska du ta vägen nu då? Långt härifrån. Ska du åka bort? Så långt från den här jävla fuktiga grottan det går. Jag tar färjan imorgon. Men först ska jag ha en jävligt lång sovmorgon. Ska fira med några kompisar i kväll. Du lär väl aldrig komma härifrån nå´n gång? Hur länge har du jobbat med att köra folks äckliga byk egentligen? Förmannen sätter igång maskinerna och det blir omöjligt att säga något mera i bullret. Hon tar på sig sina hörselkåpor och börjar vika och paketera ren tvätt, handdukar till hotellet i stan. Det är dit hon ska i kväll med kompisarna för att fira. Hon ska gå in på den fina toaletten och med stor skadeglädje torka av sin mascara på handdukarna. Det är inte hon som får stå och skrapa bort den från handdukarna innan de ska läggas i maskin. Hon kommer att vara långt borta från det där jävla fängelset. Chauffören får bråttom att köra ut den sista vagnen när förmannen blänger ilsket åt hans håll. Han borde kanske göra som hon den där tjejen, sluta. Dra iväg bort från den här hålan. Men vart skulle han ta vägen? Han känner inte till något annat än den här kobben där han alltid bott. Det är ingen stor skråma på bilen. Tjejen ville bara skrämma upp honom förstås. Kanske kan han be en kompis som lackerar att dra på lite färg över repan? Det brukar inte synas att det är påmålat om man inte kollar väldigt noga. Efter jobbet idag kanske? Bilen brukar ju ändå stå på uppfarten hemma. Om den står i kompisens lackeringsverkstad en natt är det ingen som vet. Jag får ringa Pelle från bilen. Satan. Ciggen är slut igen. Kanske man ändå borde sluta? Göra som det där hålögda spöket med metallskrot i trynet?

Del 11. Duffeln

Bitte Schönfeldt är inte tillfreds med den historia hon i dagsläget skulle kunna berätta på basen av vad hon fått veta om kidnappningen. Hon hade intervjuat sjukhusledningen som inte visste mycket mer än hon redan kunnat räkna ut själv. Att den kidnappade personen nätt och jämnt hade hunnit från operationssalen innan han förts bort var förstås anmärkningsvärt i sammanhanget. Överläkaren för ortopeden menade att det naturligtvis inte var bra att en nyopererad patient avvek från den eftervård som alltid hör till rutinerna men påstod i samma andetag att kirurgerna är mycket skickliga och att det mycket sällan uppstår komplikationer efteråt. Jaha, men det är väl vad läkare kan säga, suckar hon stilla. Hur hon än funderar hittade hon inte det uppenbara motivet för gärningen. Hon vet att han jobbar som säkerhetskontrollant på flygfältet, att han varit anställd på ett vaktbolag tidigare och att han ägnade sig åt modellflygning. Han finns inte i något brottsregister, det har hon checkat upp. Om hon skall skriva något mer än enbart notiser om fallet får hon nog börja göra research på riktigt. Spekulera kan andra få göra. Polisen har inga tankar om vem eller vilka som kan ha gjort det. Hon hade talat med polisens presstalesman om det här men inte blivit klokare. Kidnappningen hade helt hamnat i skuggan av flygolyckan. Där var det också locket på så gott som. Hemlighetsmakeriet kring den var rigoröst. Det kunde hon räknat ut med öronen förstås. Felaktiga uppgifter i samband med katastrofhändelser är alltid olyckliga. Nu får hon börja från början och kolla upp arbetsplatsen. Att den bortförda jobbar på just flygplatsen ser kanske bara ut som en tillfällighet. Men det kanske inte är det, tänker hon. Men först måste hon ut till kemtvätten för att lämna in sin duffel. En klumpig reporter från fastlandet hade stött till henne så att kaffemuggen hon balanserat på sitt anteckningsblock stjälpt och gett en stor fläck på kappan. Därför åker hon via tvätteriet som hon av tidigare erfarenhet vet att åtar sig akuta fall, innan hon fortsätter ut till flygstationen. Det är en ung piercad goth-tjej som tar emot. Om det går bra att få en fläckborttagning med detsamma? Tänkte komma förbi innan ni stänger. Stänger ni så tidigt? Tyvärr, hon tänker inte jobba över om någon tror det. Tjejen verkar inte vara så service-minded. 

Kan inte någon ta den med sig härifrån, hon hämtar den gärna var som helst? Det skulle vara jätte-gulligt? Flickan med det sura sättet tar emot duffeln till slut och lovar att ordna så hon kan återfå den senare i kväll. Men du måste betala nu i så fall. Vår chaufför kan ta den med sig när han slutar för dagen. Här är hans nummer. Bitte Schönfeldt tar tacksamt emot en liten lapp med det handskrivna numret. Vad han heter? Det är inte viktigt, du säger bara ditt eget namn, då vet han. Hur ni ordnar det är inte min sak, fräser den unga tvätteriarbetaren och vänder sig om för att slänga duffeln i en tom korg. Bitte Schönfeldt skyndar sig ut utan kappa och sätter sig huttrande i sin bil. På väg ut till flygfältet lägger hon märke till att vårstädningen redan börjat längs vägarna. En människa med gul väst och något slags gripverktyg går i diket och plockar skräp. Hon förundras över hur mycket som hamnar i dikesrenarna under en vintersäsong, att folk får för sig att bara lämpa av sina förbrukade ägodelar längs vägarna. Det är turligt att det finns personer som är villiga att ta jobbet att plocka upp efter andra, tänker hon medlidsamt när hon ser den gula västen böja sig efter en plastpåse. I ögonvrån hinner hon uppfatta att den är fylld med, skor! Framme vid flygstationen frågar hon efter Tanja Svärd och får veta att hon just nu sitter i telefon. Är hon beredd att vänta? Hon sätter sig ner i det nyligen renoverade kaféet med en munk och en kaffe. Den här pausen kom lägligt. Hon plockar upp sin mobil ur handväskan, gräver fram lappen med telefonnumret till chauffören och slår numret. Hallå, svarar en tobaksröst i den andra änden. Kan du vänta en stund, jag ska bara betala först säger den utan att vänta på svar.

Del 12. Lackeringsfirman

Medan Bitte Schönfeldt väntar på att chauffören från tvätteriet ska betala, för att sedan svara, kommer Tanja Svärd fram till henne. Hon har inte sett flygplatschefen närma sig eftersom hon sitter med ryggen åt caféets entré. När hon får en lätt knackning på axeln tappar hon nästan sin mobiltelefon och tittar förvånad upp i ett bekymrat ansikte. Flygplatschefen undrar om den här intervjun tar lång tid. Hon har inte varit hemma hos sin familj på 36 timmar. Sedan olyckan inträffade har hon jobbat dygnet runt. Hennes barn längtar efter henne och hon efter dem. Du vet säkert hur det känns, säger Tanja Svärd och märker sedan att hon kanske trampat i klaveret. Alla kvinnor är ju inte mödrar. Själv har hon en av varje, en av dem är redan i skolåldern. Hon orkar inte ursäkta sitt misstag ens utan undrar om de kan gå in på hennes rum. Javisst, Bitte Schönfeldt har alldeles glömt att hon har ett samtal i sin mobil. Hon stoppar ner den i handväskan utan att varken höra ett skrovligt hallå upprepas ett antal gånger eller ett därpå följande kraftuttryck, som hon ska vara glad för att slippa höra. Hon ser hur det börjar skymma över det tomma flygfältet denna halvfrusna och mulna dag. Inne hos flygchefen ställer hon de frågor hon förberett i sitt huvud. Den anställde mannen har ett oklanderligt förflutet, hans papper är förträffliga, han har goda rekommendationer. Senast jobbade han för ett vaktbolag, nej inte här, vi har inga ännu. Det var ett bolag i Sverige, vill minnas att han skötte värdetransporter där. Pengar från sedelautomater och liknande. Jo, han är språksam och har på kort tid fått många vänner inte bara här på arbetsplatsen utan också i föreningslivet. Han pratar mycket om modellflygklubben. Om han har anhöriga på orten? Nej, inte vad hon vet. En flickvän möjligen. Han har åtminstone sett väldigt kär ut när han talat med någon i telefon. Ja sådant lägger man märke till, han är så öppen och spontan som person. Det är inte utan att han charmerat flera av de kvinnliga kollegerna. Den där flickan i köket t.ex., säger Tanja Svärd och nickar mot dörren bakom serveringsdisken. Hon har pratat mycket med honom, han äter alltid lunch här på stationen. Bitte Schönfeldt som nu har fått ett ovanligt gott intryck av den unge mannen funderar varför han kan vara försvunnen överhuvudtaget. Den tanken behåller hon för sig själv och frågar i stället om flygplatschefen har några egna misstankar som kan kasta lite ljus över försvinnandet?
Har han aldrig sagt något som har verkat underligt eller träffat någon främmande person? Det är mer än flygplatschefen vet, hon har inte riktigt den relationen till sin personal. Om hon ursäktar, barnen ska lägga sig om en timme. Hon skulle vilja läsa en godnattsaga för dem. Är vi klara? Hon får gärna ringa om det är något hon kommit på att fråga om. I morgon? Flickan i köket har gått hem för dagen. Det är bara en städerska kvar nu. Eftersom all flygtrafik är inställd kommer endast flygledarna att finnas på plats. Hon inser att hon inte fått namnet på flickan och tänker nästan välja att ringa upp Tanja Svärd mitt i nattningen men ångrar sig. Det är då hon ser att hon helt glömt bort sitt senaste samtal. Hon ringer chauffören igen. En ilsken röst svarar, han låter en aning berusad. För fan kan man inte få fira kväll i lugn och ro? Ska upp med tuppen i morgon och köra den där jävla bilen. Om hon kan hämta sin duffel ikväll? Så fan heller. Den ligger i bilen och den finns inte här. Var den är? Det ska hon skita i. Hon kan ringa i morgon och vänta som vanligt folk får göra. Kan man inte vara hyfsad nog att vänta på sin tur får man stå sitt kast. Vill hon ha sin jävla kappa får hon väl ta sig till lackeringsfirman själv. Lyser det därinne är det förmodligen någon där. Det är säkert inte låst. Hälsa från mig. Nu vill ja kolla på fotbollen och ta en bärs i lugn oro. Han lägger på. Hon hittar slutligen lackeringsfirmans adress och kör dit. Mycket riktigt är det kvällsarbete och en person står i vit overall och mask och sprutar färg på en vit paketbil. Det är tvätteriets bil förstår hon av logon som är lite töntig på den lokala humorns vis: Det står "Vi tvättar allt, utom dina pengar". Hon ber att få hämta sin kappa. Javisst, det går bra bara hon tar den andra dörren. Den här ska få lite ny färg. Tydligen har någon cyklist cyklat emot den. Cyklister är de som smiter mest från trafikförseelser, förklarar mannen i overallen. Masken sitter uppe i pannan. Han ser ut att ha en liten vit partyhatt på sig, det är bara kräftorna som saknas. Bitte Schönfeldt blir lite full i skratt. Hon får ur sig att det måste vara ett roligt jobb det här, med tanke på den sena kvällen. Han ser lite förvånad ut men fattar inviten och skojar tillbaka. Ja, jag förstår att det kan bli lite kallt utan kappan, särskilt nu på kvällen. Hoppas att hon nu inte ska frysa. Behöver hon hjälp med något eller klarar hon sig hem? Han ser så rolig ut att hon inte kan ta på näsan av en sådan kommentar. Jo, den här chauffören? Han verkar vara lite vrång? Känner du honom?
Hurså? Jag kanske skulle vilja tacka för besväret. Hon trevar efter den närmaste ursäkt för sin nyfikenhet hon kan hitta. Nej, han är en bra kille. Röker som en skorsten. Han kommer att dö i förtid tror jag. Kanske sviktande hälsa gör honom lite kort i tonen? Nej han har inte nämnt om att han sett till någon cyklist. Han ville bara få det fixat till i morgon. Han hade fått för sig att han skulle få avdrag på lönen för den här skråman. Respekt för chefen vet du. Bitte Schönfeldt tar på sig sin fläckfria duffel och känner sig en aning utmattad när hon sätter sig i bilen. Den här cyklisten kan väl ändå inte ha brutit benet av att cykla emot en transportbil? Om han inte haft mycket hög fart vill säga? Om han var på väg till jobbet och kanske var sen? Eller om chauffören inte sett cyklisten? Hade det varit mörkt den där morgonen då olyckan skedde? När hon kollar vädersidan på paddan i sin mysiga våning sittande med en whisky med benen under sig i soffan ser hon att det snöat ganska kraftigt just under det tidsintervall hon sett angivet i polisrapporten. Kan olyckan ha skett utan att den vållande märkt att han tuschat en cyklist på grund av den dåliga sikten? Tvätteriets bil brukar hämta tvätt ute på flygfältet, det hade Tanja Svärd nämnt. Jo hon trodde nog att det skett som vanligt i morse. Stackars småbarnsmamma tänker hon och smuttar på sitt glas. Den är rökig den här. Som tvätteriets chaufför, tänker hon och skrattar högt. Katten lyfter på huvudet av det plötsliga skrattanfallet men gäspar och sluter sedan ögonen. En timme senare sover Bitte Schönfeldt gott i sin säng. Katten ligger ännu i fotändan. Innan natten är över kommer de två att dela kudde.

Del 13. Stugan

Kidnapparna hade lämnat honom ensam sedan de placerat honom i en kall sommarstuga någonstans på landsbygden. Han gissade att färden hade tagit en knapp timme. Men det var svårt att uppskatta när man varken ser eller hör. Han hade legat med huvudet under en filt hela resan. Kanske hade han tuppat av en stund p.g.a smärtan i benet trots att han försökt hålla sig vaken. Bilen luktade fukt och mögel, det måste vara en äldre bil hade han tänkt. Ett fordon som man inte kör med utan haft uppställt en längre tid. Han kan bara se det rum han sitter i. Det har redan börjat skymma, genom det spruckna fönstret faller ljuset på den trasiga tapetväggen framför honom och han kan se granarnas skuggor röra sig i en dans, som i en skuggteaterföreställning. De har bundit honom med spännband vid ett batteri under fönstret och benen är också ihopsurrade. Han kan inte se sitt skadade ben, någon har slängt en gammal filt över benen. Hungern gnager värre just nu än smärtan. Kylan kommer att ta honom in i en dvala som han kanske inte mera vaknar upp ur. Det känns som om han börjar hallucinera. Plötsligt längtar han efter memma, en märklig efterrätt som han ännu inte riktigt lärt sig att uppskatta helt. Det var den söta tjejen på jobbet som hade serverat honom denna rätt för några veckor sedan. Blunda hade hon sagt, ta en sked av det här och bara smaka. Vad smakar det, hade hon undrat efter en stund? Absolut inte som något annat han ätit. När han öppnade ögonen och förvånat stirrade på tallriken framför sig skrattade hon åt hans snopna min. Ja, det ser verkligen inte alls aptitligt ut. Men man ska inte döma efter utseendet. Så hade hon sagt. Man ska inte döma efter utseendet. Och därefter återgått till sin sysslor i köket. Den gången hade han börjat undra om hon var lite intresserad av honom. Menade hon att hans utseende var till nackdel? Han hade alltid fått höra att han såg bra ut. Han saknade henne nu plötsligt mer än smaken av memma. Men hon skulle för evigt vara förknippad med den. Om han någonsin skulle få träffa henne mera. De måste komma tillbaka, de kan inte ha lämnat honom här för att dö? Vilka de nu är? Han visste att det var en man och en kvinna som fört bort honom. De hade inte pratat med varandra så han hade kunnat höra dem. Möjligen hade de viskat. När de släpade in honom, tack och lov med försiktighet och säkert för att han stönat av smärta, hade mannen dock undsluppit sig en svordom när han snubblade över tröskeln.
Det hade låtit som en riktig kötted. Den var inte på ett språk han kände igen. Kvinnan hade hyschat på honom. Efter att de bundit honom hörde han dem slå igen bildörrarna, två smällar, och sedan bilmotorns knackiga mullrande. Den bilen går bara på tre cylindrar hade han tänkt. Mannens kläder luktade av malkulor. Han måste ha plockat fram dem ur någon gammal vinterförvaring. Kläderna kom säkert från den här övergivna stugan. Var befann han sig? Man kan inte komma längre än fyra mil i någon riktning på ön om man startar från sjukhuset. Det visste han, han älskade att cykla runt på landsbygden trots att vädret ofta var dåligt. Man kunde komma längre om man tog en skärgårdsfärja. Men det var han säker på att inte hade skett. Mörkret blir allt tätare, han kan inte längre se den motsatta väggen i rummet. Kylan kryper längre och längre in under de tunna sjukhuskläderna. Han känner hur han får svårt att hålla sig vaken. Just som han glider in i en orolig dröm där flickan från köket kommer leende emot honom med något konstigt på en tallrik, det ser ut som hans egen fot, lyser strålkastarna från en bil upp rummet. Han rycker till när han hör upprörda röster. Personerna grälar med varandra.

Del 14.Hotellet

Det är inte alls den sortens ställe hon brukar gå till. Här hänger mest folk som har gått över bäst före datum, tänker hon när hon kom in i baren. Hon har sin läderjacka med säkerhetsnålar på sig. Den kommer nog att sticka ut en del bland de här föredettingarna, skrattar hon inom sig. Hon är upprymd och glad. Hon hade sagt vad hon tyckte om arbetet till chefen. Han hade bara tappat hakan och inte kommit på något till svar. Hon skulle aldrig komma tillbaka, och tänkte han dra av något på hennes lön skulle hon se till så han fick det jobbigt i framtiden. Hon hade kontakter, det hade hon sagt. Hon ljög förstås. Hennes kompisar var inte farliga. Men dom såg nog lite hotfulla ut. Ingen av dem hade kommit ännu, hon var tydligen först. Hon satt sig i det mörkaste hörnet och tog upp sin mobil. Borde man beställa något? Hon var inte van vid den här sortens stiffa ställen. Hotellets diskotek var det enda dansställe som hade öppet en vanlig torsdag. Det var därför de skulle fira att hon slutat på jobbet just här. Några gubbar, typ som tvätteriets snuskiga chaffis tänkte hon, hängde vid baren och glodde. Hon tyckte att de blängde på henne men de kunde lika gärna ha kollat vart som helst, hon såg inte så bra utan sina glasögon. På tvätten hade hon gett fan i dom, de immade bara igen och då såg hon absolut ingenting. Hon skrattade till när hon tänkte på chefens långa ansikte när hon slängt arbetsrocken i golvet och sagt, att nu får det vara nog och tack för mig. Tur att hon i samma stund sett det där telefonkortet fara ut ur fickan och landa precis framför hans fötter. Du tror att jag har stulit det här va? Från någon jävla uniform? Det kan du få tro om du vill, hade hon sagt och raskt stoppat ner det i sin trånga byxficka. Han trodde väl inte hon skulle vara så fräck så hon ljög honom rakt upp i ansiktet. Men det gjorde hon. Undrar om kortet passar i min telefon? Hon fingrar på det och ser att det är av samma storlek som det hon själv har. Tänk om hon skulle testa. Kunde vara kul att busringa från någon annans telefon. De kunde kanske göra det senare, allihop? Hon bestämmer sig för att stoppa ner kortet i fickan igen och ta fram det vid ett väl valt tillfälle. När de börjar bli lite dragna. Då ska de ha kul. Hon tittar upp och upptäcker att några lättklädda yngre tjejer kommit in. Gubbarna beställer in en öl och vänder sig om på barstolarna för att spana.
Den där med den djupa urringningen verkar vara i deras smak, konstaterar hon med avsky. De skulle ha en spark mellan benen i stället, där de sitter där och skrevar och tar tag i bältet. De är tre brudar av värsta sort. Stilettklackarna borrar sig djupt ner i den mjuka solkiga sammetsmattan när de går fram till ett bord och landar i ett moln av parfymångor. Donnorna blänger på henne och hon blänger tillbaka. En av dem säger något och de andra skrattar gällt. De vänder sig mot baren och hon ser deras bara ryggar och fixade hår. Hoppas gänget kommer snart, hon känner sig verkligen inte hemma på det här stället. I morgon kommer hon att ta färjan, hoppas att hitta ett sista-minuten-flyg ute på flygplatsen, det kan få bära av vart som helst. Det gör inget alls att det dessutom är billigt, då kan hon stanna borta länge. Jobba tänker hon inte göra så länge pengarna räcker. Om hon ens tänker komma hem mera. Hon ska säga det till kompisarna. De kommer att bli avundsjuka. Att bara sticka så där kommer de att säga. Vad modig du är, vi skulle inte våga. Lättare för dig som är singel, skulle Marja säga. Hon som gängat sig med den där tölpen och väntar barn till på köpet. Om de bara kunde komma någon gång. De ha säkert en förfest någonstans och dom jävlarna har förstås glömt tiden. Det är bara hon som jobbar, de andra är arbetslösa. Självvalt. Aldrig att hon skulle låta sig bli beroende av någon annan. Hon hör högljudda röster från garderoben. Vakten tänker slänga ut dem om de inte klär av sig och betalar. Fan också, det är Marja, hon känner igen den skrikiga rösten. Kan de aldrig uppföra sig som folk? Nu bli hon tvungen att sitta här ensam eller gå ut till de andra. De kommer att vara solidariska med Marja. Varför kan hon inte ta av sig sin skinnpaj? Hon har ju snygga armar vet ja´. Hon känner att hon börjar bli sur. Hon borde inte bli arg här, då blir kvällen förstörd. Hon har svårt att behärska sig när något går henne emot. Hjärnan brinner på henne. Hon ballar ur fullständigt. Det får inte hända idag. Hon måste ha en bra sista kväll innan hon reser. Vet inte när hon ser dem igen. Alltså går hon ut utan att ens ha druckit en öl. Just som hon passerar bordet med de sminkade brudarna förlorar hon balansen och dråsar i golvet. Hon hör hur de skrattar åt henne. Hon är säker på att de lagt ett stilettben i hennes väg för att hon skulle ramla. Hon kommer upp på benen och känner hur hon förlorar kontrollen. Hon sliter den närmaste i håret och skriker åt henne att hon är en jävla hora och att hon
hoppas att hon slutar kvällen i någons garage. Du tror att du är någon bara för att äckliga gubbar sitter och dregglar över dig. Fan ta dig! Hon sliter i hennes kläder så de går sönder och tjejen står där halvnaken i sin push-up. De andra skriker åt henne att dra åt helvete. Hon är det fulaste de sätt och hon ska inte tro att hon skrämmer dem med sina nålar. Gubbarna blir plötsligt väldigt generade och drar sig mot herrtoaletten. De anar att de snart kommer att bli indragna och att det är bäst att försvinna. Polisens piketbuss har inte lång väg från polisstationen. Det är kvällens första ingripande. De tar med sig tjejen i läderjackan och ger de andra tjejerna en varning. Om de får höra talas om mer bråk där de är inblandade får de tillbringa natten på stationen. Flickorna vet att de är misstänkta för prostitution och tar därför sina kläder och försvinner ut genom dörrarna. Något mer av större intresse händer inte den här kvällen för varken polis eller för hotellbesökare. Tvätteriets argaste personal, numera före detta anställda och mest besvikna, får en filt att dra över sig när hon lägger sig på häktets hårda galonmadrass. I morgon är en ny dag.


Del 15. Fiskafänge

Under natten då flickan, den som just gjort sin sista dag på tvätteriet, tillbringar i arresten på polisstationen för sitt våldsamma uppträdande och vållande till annans skada, sker ovanliga saker på hennes arbetsplats. Någon bryter sig in i tvätteriet och genomsöker tvätt och lådor. Uniformer från flygplatsen ligger utslängda på golvet, lådor är utdragna och innehållet ligger utspritt över golvet. Polisen som kommer till platsen på morgonen ber personalen som anmält inbrottet att så fort som möjligt rapportera om något försvunnit. Den lilla kaffekassa som personalen delar är åtminstone orörd. Inte heller är kassaskåpet uppbrutet, det är av en gammal modell och alldeles för tungt att lyfta och sannolikt sprängningssäkert också. Det är lätt att inse att tjuven eller tjuvarna inte varit ute efter pengar utan något annat. När polisen åkt börjar chefen med att kolla med förmannen för tvätteriet om han minns vem som tagit emot uniformerna. Det var flickan som slutat igår, det vet han med bestämdhet. Jaså hon, tänker chefen som har uppträdet med henne i färskt minne. Hon hade betett sig väldigt illa och till och med hotat honom. Borde han kontakta polisen och berätta om henne. Har hon något med inbrottet att göra månne? Någon slags hämndaktion kanske? För att hon fått avdrag på sin lön? Han hade själv glömt den händelsen men hon hade bryskt och ovänligt påmint honom om den. Det var en rimlig konsekvens av det slarv som hon gjort sig skyldig till. Skulle han bara ha låtit det passera kanske? Chefen var inte beredd att börja ifrågasätta sitt tidigare beslut. Han hade handlat rätt. Ungdomar ska lära sig ta ansvar och stå för konsekvenserna av sitt handlande. Det hade han själv fått lära sig. Därför tycker han att polisen inte har med flickans och hans mellanhavanden att göra. Han kan föreställa sig att förståelsen för hans handlande inte delas av alla människor, det finns alltid någon som tycker att han varit för hård. Att hon nu varit både hotfull och arrogant får han svälja och låta udda vara jämnt. Hon hade ju själv slutat, lagom till dagen efter löneutbetalningen. Säkert hade hon planerat att skälla ut honom just igår för att det var riskfritt. Ja dessa ungdomar, han hade aldrig någonsin ens vågat drömma om att själv bemöta en chef på det sättet. Även om han hatat många. Att bli chef själv är det enda sättet att komma över tidigare frustrationer som underhuggare. Men den tanken hade han inte riktigt klart formulerat i sitt huvud, den levde mera som en ruvande känsla av otillfredsställd hämndlystnad som han bar med sig genom alla relationer. Därför påverkade den hans människosyn också, men det var han inte riktigt medveten om heller. Än.
Kommisarie Styrström satt och gungade i sin kontorsstol. Han blev inte klok på det han sett ute på havet dagen innan. Fiskargubben; kommissarien var för övrigt inte mycket yngre själv och följaktligen lika mycket gubbe som denna rörliga skärgårdsbo, hade kört ut dem långt ut på öppet hav. Det han ville visa satt fast i ett av laxnäten. Han hade aldrig bärgat fyndet utan låtit det sjunka ner i djupen igen intrasslat som det var i det långa nätet. När det kom upp förstod inte Styrström vad han såg. Han klandrade sig själv att han inte hade skaffat en smarttelefon med en sådan där kamera till sig själv. Ett fotobevis som man kan undersöka i lugn och ro hade varit bra att ta med sig härifrån. Men han gillade den gamla hederliga modellen bättre. Fiskaren visste överraskande nog besked. Han hade sett något liknande en gång då en turistföretagare ville ta bilder över sin stugby. Bilder från luften. Den där manicken kan radiostyras med en sändare som man håller i handen. Den har en lång antenn, kunde han förklara för den häpne kommissarien. Det är klart att Styrström visste vad en drönare var, men hur hade den hamnat här ute? Och att den fastnat i nätet var ju ett mirakel. Det här måste han ta sig en funderare på.
Bitte Schönfeldt läser om inbrottet i tvätteriet på polisens websida. Ingen misstänkt. Som det brukar stå i det här tidiga rapporterna. Det är klart att det finns tankar i den ena eller andra riktningen som polisen sitter och ruvar på. Men att få ta del av de spekulationerna har aldrig varit möjligt, om man inte har turen att känna någon utredare privat. Och då ska det vara mycket privat i så fall. Den turen har hon aldrig haft och kommer aldrig att ha. Man får nog vara född här om man ska få inside information, tänker hon medan hon funderar på vad hon kan skriva om flygolyckan idag. Det är ju den som har blivit hennes huvuduppgift den närmaste tiden. Listan på de omkomna borde nu vara offentlig. Bäst att börja med att ringa upp polisen, presstalesmannen vill hon inte tala med, där blir det inga nya upplysningar. Om hon kunde hitta någon som befinner sig en aning utanför utredningen men som har insyn? En erfaren polis som kan diskutera med henne utan att lämna ut fakta men eventuellt tyst bekräfta hennes egna tankar?
Eftersom rikskriminalen utreder själva flyghaveriet är den delen tämligen svårtillgänglig. Men passagerarfrågan och om förklaringar till olyckan skulle kunna stå att finna bland de resande är ju den lokala polisens bord. Indirekt. Kan hon ringa någon hon känner på polisen? Hon har för många år sedan intervjuat Styrström minns hon. Han var inte alls kommissarie då, hon har sett att han jobbar med kriminalfrågor idag. Då hade han just börjat som yngre konstapel. Varför hon intervjuade just honom minns hon inte först men sedan dyker minnet upp som en liten klibbig karamell i en kappficka. Hon ler stort vid minnet, ringer upp polisens växel och ber att få bli kopplad till kommissarie Styrström.


Del 16. Natten

Tanja Svärd är utmattad efter att ha läst tre sagor för barnen, en för var och en av dem för att de behöver sina egna sagor och ytterligare en för båda tillsammans, hon kan inte motstå deras små vädjande röster. När de äntligen somnat kan hon sätta sig till bords i sällskap med sin tålmodige man som redan hållit maten varm i ett par timmar. Den smakar ändå gudomligt, att äta alla mål på jobbet har fått henne att längta efter Jespers kycklingfiléer. Med egen potatis och lite vin. Men nu är hon dödstrött. Hon orkar inte berätta om de senaste händelserna för honom trots att hon vet att han är nyfiken. Vi tar det imorgon när du är piggare. Hon måste erkänna att det måste bli så, situationen kräver att hon kör till flygstationen långt innan familjen stiger upp. Det har varit något strul med passagerarlistan, rikskriminalen vill att vi inte delger pressen den innan de ger klartecken. Innan hon somnar hinner hon tänka att den där Bitte Schönfeldt säkert kommer att ringa så fort hon sätter sin fot på jobbet. De har inga skrupler, journalisterna. Man ska bara finnas till hands för dem, helst dygnet runt om de får bestämma. Att folk har familj och andra plikter tycks de negligera totalt. Hon somnar med minnet av barnens mjuka kroppar mot sin utan att hinna släcka sänglampan. Den lyser ännu obarmhärtigt i hennes bekymrade ansikte när maken kommer in i sovrummet efter att plockat undan resterna efter den sena middagen.
När det åter blir mörkt och rösterna tystnat där ute känner han att dörren öppnas och någon kliver i i rummet. Genast känner han lukten av malmedel och förstår att det är mannen som kommit tillbaka. Han måste ha lämnat sitt sällskap utanför. Vad tänker han göra med mig, undrar han. De tänker väl inte mörda mig? Han vågar knappt andas. Mannen står stilla, kanske för att vänja sig vid mörkret här inne? En tändsticka blossar upp alldeles framför hans ansikte och för ett ögonblick ser han den främmande personens ögon glimma till i ljusskenet. Det är inga onda ögon utan blicken han möter kunde vara vems som helst.
Ögonen som ser forskande på honom är inte skrämmande utan kunde utan vidare tillhöra någon av hans vänner från flygklubben eller vara någon annan ung människas. Det verkar som han tänker tända en cigarett för han gräver i sina fickor. Fortfarande inte ett ord. Han vill inte säga något, är orolig för att mannen kanske ändrar attityd mot honom då. I samma stund stoppar mannen in något som smakar motorolja i munnen på honom. Det är en oljetrasa förstår han. Han får kväljningar och vill spy. Det känns som om han kan komma att kvävas.
Mobiltelefonen ringer mitt i natten och väcker Tanja Svärd. Det är hennes man som ruskar om henne för att hon ska förstå att svara. Barnen kan vakna om hon inte får signalen att tystna snart. Han verkar irriterad för att hon inte vaknar fort nog. Medan hon långsamt vaknar till hör hon en röst som frågar om hon är Tanja Svärd. Vi måste be dig komma till polisstationen omedelbart. Sjukhuset har kontaktat oss och meddelar att de fått in den person som varit saknad. Den kidnappade mannen finns nu åter på akuten. Hur han mår? Bra. Kom genast ner till oss så får vi prata med dig. Tyvärr kan det inte vänta till i morgon bitti. Flygplatschefen ser att klockan är två på natten. Vad kan de vilja få reda på så här dags? Något hon inte redan berättat för dem? Vad skulle det vara i så fall?
Det blir en lång natt på den här hårda britsen, tänker flickan med läderjackan. Om de inte släpper ut mig härifrån tidigt på morgonen kommer jag att missa båten. Jävla svin. Jag har inga kompisar, de är svikare som alla andra. Det ligger hemma i sina sängar och sover och struntar i mig. Hur kunde jag tro att de skulle sakna mig om jag stack. Ingen skulle någonsin bry sig ett skit i om jag försvann. Hon ville börja skära sig men hade ingenting som dög, som var vasst nog. Polisen hade bett henne lämna ifrån sig sin telefon och t.o.m. nålarna hon
hade i läppen. Nu såg hon ut som ett övergivet barn och inte alls som en skrämmande typ som ingen skulle våga att mucka med. Hon känner sig inte som den hon vill vara. Hon är bara bortglömd och värdelös. När hon vänder på sig är det något som skaver mot benet. Kvar i byxfickan ligger något hårt och litet. Det är det där telefonkortet som hon skulle ta fram när kompisarna och hon hunnit bli lite höga. Satan, vad hade hon trott? De sket väl i om hon tyckte det var kul med busringningar. Kanske man kan skära sig med det här? Hon gjorde några försök att rispa sig på handleden men det misslyckades. Hon ville skrika och svära men började i stället gråta hejdlöst. En kvinnlig polis undrade om hon ville ha ett glas vatten. Dra åt helvete, jävla snut var det enda hon orkade säga. Utan att ens skrika. Hon ville bara ge upp och sluta kriga. Hon kröp ihop i fosterställning på britsen och tittade rakt in i den grå betongväggen.


Del 17. Akuten

Bitte Schönfeldt vaknar av att en kattsvans retar henne att nysa. Det är en obehaglig upplevelse att behöva vakna av sin egen nysning och dessutom av att katten som legat på kudden fräser och klöser en i bröstet. Tur att hon sover i en riktig herrpyjamas och inte i någon tunn negligé. Nu blir resultatet bara några rispor på halsen, hon får försöka badda dem med Desivon genast. Klockan är inte mer än fyra på morgonen men efter den här väckningen kan hon inte somna om. Katten får ligga kvar i sängen men själv slår hon på datorn, hon kan lika gärna börja jobba nu i stället för några timmar senare. Hon har fria arbetstider, kan ta ledigt när som helst egentligen bara hon levererar artiklar till tidningen. Kanske skulle hon börja med att kolla upp om polisen mot förmodan fått in något under natten? En liten kort rapport fångar hennes uppmärksamhet. Den är publicerad bara för någon timme sedan och är mycket knapphändig, knappast ett underlag för en tidningsnotis ens. En person har tagits om hand av sjukhusets akutavdelning. Han uppvisar inga akuta skador men är i behov av omedelbar vård. Det låter som ett psykfall, tänker hon. Många av de psykiskt sjuka får ingen vård och driver omkring på gatorna vind för våg. Många av dem är hemlösa. Men hon får skriva artikeln om de hemlösas situation senare. Nu måste hon fokusera på flygolyckan. När skulle hon våga ringa upp Tanja Svärd? Hon sover säkert ännu, men tid för sömn finns egentligen inte för en flygplatschef med en avstängd flygplats och en tragisk händelse i form av ett flygplanshaveri att hantera på sitt bord. Hon bestämmer sig ändå för att vänta en stund och i stället förbereda samtalet med kommisarie Styrström. Han kanske minns den där intervjun? Det var ju bara en löjlig liten baksidestext hon skulle leverera till nästa upplaga och hade alls inte med hans jobb att göra. Yngre poliskonstapel Styrström hade stått och slickat i sig en glass som börjat rinna betänkligt i värmen och hon såg möjligheten att få en bra bild på ordningsmakten som har allt annat än ordning på sin glass. Spalten längst bak i tidningen har lite underhållningskaraktär så det skulle bli perfekt. Dagens ortsbo heter den. Bilden blev alldeles förtjusande minns hon. Vad hon skrev var nog mest mujmuj, men hon kommer fortfarande ihåg vem han ville hälsa till.
Det var så överraskande och okonventionellt att svara så för en polis att det hade fastnat i hennes journalistiska minne. Yngre konstapel Styrström ville hälsa till alla tjuvar och kriminella. Det han ville hälsa dem var att hålla sig på mattan, för nu skulle de få med honom att göra. Vilken polis, hade hon tänkt. Undrar om han minns det själv?
Att han dumpats på sjukhusets parkering, befriad från bindslen och trasan i munnen, förstod han när en man kom fram till honom där han låg på asfalten och genast tillkallade på akutens personal. De fick upp honom på en bår och bar raskt in honom. Hans kroppstemperatur var kraftigt nedsatt, därför kände han inte just någon smärta i det opererade benet. Han var också kraftigt dehydrerad och allmänt svag och var i behov av dropp omedelbart. Hjärtat slog dock stadigt och de två läkarna som tagit hand om hans omedelbara vård kunde efter en halvtimme ta en kaffepaus. Klockan på väggen visade på halv tre. Han ville bara sova. Han anade att de gett honom något lugnande för han gick snart in i ett drömlikt tillstånd och upplevde hur små flygande farkoster jagade honom. Han kunde inte undkomma för han saknade ett ben. Kommisarie Styrström sov alltid som en gris, det sa hans fru Solveig åtminstone. Att kunna sova gott om natten är en gudagåva, det har man sitt rena samvete att tacka för, brukade han säga till sitt försvar. Som polis ville han framstå som en förebild för samhällets övriga medborgare. Men den här synen var han ganska ensam om numera, de yngre förstod inte vad han pratade om. Ett rent samvete betydde för honom att han alltid gjorde sitt bästa och inte lät sitt arbete styras av egna eller för den delen andras intressen. Det spaningsarbete han utförde som kriminalare skulle tjäna allmänheten så att den kunde känna sig trygg och lita på att polismakten alltid ställde upp för rättvisan och lagen. Nu hade väl just den delen ibland kommit i kläm med hans samvete, att lagföring av brottslingar inte alltid ledde till rättvis behandling hade han tyvärr ofta fått erfara. Det var då han brydde sitt samvete lite extra och hade lärt sig att också följa dess röst. Därför satt han denna morgon med en passagerarlista framför sig som inte egentligen hade att göra på hans bord. Men nu hade han goda skäl att kolla den.
Att flyghaveriet var en ren olycka hade han förkastat på ett tidigt stadium. Flygledarna hade kunnat följa planets kurs en stund efter start och den hade avvikit rejält från den gängse. Någon som befunnit sig ombord hade kanske övermannat piloten? Eller hade rentav piloten själv haft avsikter med den här märkliga manövern, och vad kunde det i så fall vara? Den ännu hemliga passagerarlistan som han nu hade framför sig innehöll bara för honom välbekanta personer på affärsresa. Utom på en punkt. En kvinna som fanns med på listan hade registrerats sent, uppenbarligen för att hon varit sen vid incheckningen. Bokningen måste ha gjorts utan någon hjälp av ett reseföretag, bokningsdatumet var det samma som avresedatumet enligt den information flygplatsen hade tillgång till. Namnet på personen lät nästan inte som ett namn utan en plats, det var i alla fall utländskt. Vid en hastig koll med folkbokföringsregistret kunde han inte finna en sådan person som hade bostadsort på holmen. En turist alltså. Eller en person som illegalt uppehållit sig här? Det måste ju funnits en identitetshandling i form av ett pass eller något liknande vid incheckningen? Hur lätt var det att missa att den kunde var falsk? Möjligt för en orutinerad person att vara för godtrogen, det naturliga är att vilja lita på folks goda avsikter. Men det kan vara ödesdigert att tro på ärlighet om man har ett jobb som kontrollant. När Bitte Schönfeldt ringer har hon goda nyheter till kommissarie Styrström. Hon har kollat upp den person som tagits in på sjukhuset och det är samma person som tidigare varit kidnappad. Hur det hänger ihop förstå hon inte, har kanske kommissarien tid att träffas en stund och diskutera ett och annat? Hon överraskas av hans svar. Att han genast måste bege sig till sjukhuset, hon får återkomma senare. Hon tar sin nytvättade duffel på armen och beger sig mot ytterdörren. Katten får gå på lådan idag. Hon kommer att vara på sjukhuset om tio minuter. Få se om kommissarien är lika rask?


Del 18. Häktet

Jag tycker du borde kolla upp tvätteriets chaufför, är det första Bitte Schönfeldt säger när hon snabbt hälsat på kommissarie Styrström. Han är överraskad att se henne på sjukhuset, skulle inte vi höras senare svarar han lätt irriterad. Hon låtsas inte om hans avvisande ton utan fortsätter. Det var chauffören som var vållande till cykelolyckan. Styrström blir naturligtvis förvånad, inte över uppgiften utan av att hon kan veta det. Men har kommenterar inte hennes påstående utan fortsätter skyndsamt mot den avdelning där grabben enligt informationen ska ligga. Tidningens efterhängsna reporter har fullt sjå med att hänga med. Den unge mannen betraktar förvånad sin flickväns far när han kliver in i rummet. Han har just fått operationssåret omlagt och fått veta att benet måste gipsas på nytt. Hans natt i det kalla huset är skäl nog att befara att såret kan ha blivit infekterat. Han har påbörjat en antibiotikakur dessutom, risken för att han kan dra på sig en lunginflammation är överhängande. Fridas pappa kommer civilklädd, men att han är polis märks ändå genast. Han har en viss stramhet i sin vänliga framtoning, det är helt enkelt något respektingivande hos denna lätt åldrade, resliga man. Han undrar först hur han mår, men efter att ha stökat undan det personliga, om han ska meddela Frida att han ligger här men att han mår bra och att hon kan få slippa detaljerna är de överens om, vill han ha hans redogörelse av kidnappningen. Han berättar om de två personerna som han tyvärr inte kan ge något tydligt signalement på, bara att de verkar vara en man och en kvinna i hans egen ålder eller möjligen något äldre. De har kommunicerat med varandra på ett främmande språk. Han har fått intrycket av de kanske inte är bosatta här. Bitte Schönfeldt, som hållit sig bakom kommissariens långa gestalt, antecknar så det glöder. När hon harklar sig för att säga något undrar den unge mannen vem hon är. Ber om ursäkt, skulle ha presenterat mig själv, hostar hon till och kliver fram ur det ofrivilliga gömstället bakom ryggen. Jag jobbar för tidningen. När han bara tittar förvånat tillbaka och sedan undrande på kommissarien förklarar hon snabbt att det är för den lokala tidningen, inte riksmedia. Styrström skyndar sig att tillägga att hon inte är här för att skapa nya rubriker. Reportern har lovat att vänta med publiceringen tills hon har mera fakta.
Kommissarien vet vad hon vill. Hon har sagt sig vilja prata om ett och annat. Han vet vad det betyder. Hon önskar hans syn på de uppseendeväckande märkliga händelser som inträffat de senaste två dygnen. Han är ännu inte säker på om han kan se dem i ett klart ljus. Trots det är han villig att tala med henne. Det finns ett visst samförstånd mellan dem, de förstår att respektera varandras roller och ser dem som omistliga i arbetet att hålla ordning i samhället. Kommissarien vet av erfarenhet att massmedias inflytande över medborgarna inte kan överskattas. Det är därför han gärna tar emot hennes invit om samarbete. Här gäller det att gå varsamt fram för att rätt information ska nå medborgarna. Den lokala pressen kommer att ha föstahandsinformation, det har han garanterat.
Denna tidiga morgon öppnas dörren till häktet. Personen som ligger hopkurad på britsen rör sig inte. Poliskvinnan som är där för att släppa ut nattens bus ser att flickan gråtit, kajalen hon målat under ögonen har runnit i långa svarta strimmor över kinderna. Hon sover nu. Som ett litet barn, tänker polisen som själv är nybliven mor. Hon tänker på sin egen lilla flicka där hemma som antagligen ligger i sin säng, lika ihopkrupen, men hon är knappt året fyllda ännu. Den här flickan som det tydligen gått så snett för måste säkert vara kring tjugo, men hon är liten till växten och ser mycket yngre ut. Stackars liten, min flicka ska då aldrig behöva hamna här, tänker hon. Medan hon betraktar den sovande ser hon att det i hennes öppna hand ligger ett telefonkort. Hon tar hand om det innan hon väcker flickan. Hon ska erbjuda henne den dusch de omhändertagna brukar få och sedan får hon ta på sig sina egna kläder. Dags att stiga upp nu, lilla vän. Flickan vaknar inte omedelbart, ett ylande läte stiger ur hennes strupe men munnen behåller hon stängd. Kvinnan ryser till, det låter som ett skadat djur. Borde hon tillkalla hjälp? Hon vet att hon när som helst kan ringa psyket om hon misstänker att en omhändertagen kan ha fått en psykos. Flickan gäspar plötsligt och tittar upp med röda ögon. Jag ska med färjan. Vad är klockan? Bra då hinner jag. Nej, så fan att jag duschar hos snuten! Var är mina kläder, det är bråttom. Kvinnan blir så häpen över den plötsliga förvandlingen att hon handfallen överlämnar kläderna och ser hur flickan snabbt försvinner ut ur häktningslokalen. Det går så fort att hon alldeles glömt att återlämna det
telefonkort hon tagit hand om. Kanslisterna får se till så hon blir kontaktad. Hon får komma tillbaka för att hämta det. Poliskvinnan stoppar kortet i sin ficka och avslutar morgonens första arbetsuppgift med att tvätta händerna. Hon tänker på sin lilla dotter där hemma när hon grundligt tvår in sina händer med desinficerande tvål. Man vet aldrig om såna här människor bär på smitta. Blodprovet från intagningen får ge besked om den saken. Undrar om hon skulle med färjan eller var det bara som hon sa för att komma ut så kvickt hon kunde? Det skulle ingen någonsin få veta.


Del 19. Hemligt möte

Tanja Svärd, flygplatschefen, åker genom den sovande staden till polishuset. Hon ringer på nattklockan och en uniformerad polis kommer och öppnar. Kom med här, kommissarien väntar. De tar trapporna och Tanja Svärd känner att hon inte är i den form hon önskar. Hon brukar aldrig bli andfådd av att gå i trappor, men nu flåsar hon. Kanske är det för att hon blivit uppjagad mitt i natten, tänker hon. Hon har fått en obehagskänsla i kroppen sedan hon lämnade sin irriterade make och de oskyldigt sovande barnen. Hennes nerver har satts i dallring. Hon känner att hon börjar tappa greppet om situationen och hela scenariot med flyghaveriet och den stora uppståndelse den medfört. Den här tragedin kommer jag att få leva med resten av mitt liv, tänker hon när hon följer polisen längs de nedsläckta korridorerna. De måste ha belysningen inställd på timer, tänker hon. Det är endast nödbelysningen som visar vägen. Kommissarie Styrström stänger omsorgsfullt dörren om dem och sätter sig sedan tillrätta i sin skrivbordsstol. Han ser Tanja Svärd i ögonen och undrar om hon vill ha en kopp kaffe. Sedan tillägger han att det här mötet inte är officiellt. Ingen annan än konstapeln, du och jag vet om att du är här. Jag hoppas vi kan låta det förbli på det sättet också. En tid, tills vi vet vad som är i görningen. Hon orkar bara nicka och värmer sina kalla händer på den heta kaffemuggen. Kaffet är hett och svart. Kan hon få en gnutta mjölk kanske? Konstapeln ska se efter om det finns något i det lilla pentryt uppe på samma våning. De befinner sig högst upp i polishuset men gardinerna är fördragna så någon utsikt går inte att beundra. Hon vet att det håller på att ljusna över östra hamnen. Det brukar vara en gudomlig syn. Kommissarien har inte alls sovit som en gris den här natten. Efter att oroligt ha slumrat ett par timmar kliver han upp och lämnar en snarkande hustru i den smala dubbelsängen. Borde han berätta för hustrun att det är hon och inte han som sover som en gris? Men det vore lite väl grymt. Han får kyssa hennes panna när han kommer tillbaka och säga att hon måste ha ett fantastiskt rent samvete som sover så gott. Tankarna som malt runt i hans huvud sedan gårdagens utflykt ut till havsbandet har klarnat under de få timmar han sovit. En observation han gjort men inte diskuterat med fiskaren vill han omedelbart kolla upp. Det är
därför han nu befinner sig på sitt kontor mitt i natten med flygplatschefen framför sig. Först vill jag bekräfta att mannen som ingår i din personal och som varit försvunnen under det senaste dygnet nu återkommit till sjukhuset. Ingen vet hur det gått till, bara att han befanns efter omständigheterna vara vid god vigör för nu ett par timmar sedan när han hittades på sjukhusets parkering. Vi försöker hitta vittnen till händelsen men det kan ta tid. En personbil har lämnat platsen men det finns inga observerade kännetecken. Bara att vaktmästaren som från sitt lilla kontor sett bilen rulla in och därefter hört den omedelbart lämna platsen på tre cylindrar. Men det är knappast tillräckligt för att påbörja en granskning av personbilar på ön. De är ju fler än antalet invånare, skrockar kommissarien. Hur många som går på tre cylindrar vågar han inte ens drömma om. Kommissarien är på sitt bästa humör. Tanja Svärd förstår inte riktigt att uppskatta hans utvikning. Vad var det han ville fråga henne om? Gäller det den anställde är hon tacksam att han kommit till rätta. Hon har inget att säga om honom mer att han skött sitt jobb oklanderligt. Hoppas att han själv är kapabel att sprida lite ljus över varför han blivit föremål för en kidnappning. Det låter mycket overkligt för mig att det kan ha hänt, säger den slitna flygplatschefen med en huvudskakning. Hon har inte satt upp håret som hon brukar när hon är på jobbet, nu svänger det djärvt åt båda hållen och Styrström associerar ofrivilligt till bilden av en kraftig vind som blåser genom en yvig buske. Vi lämnar grabben, jag kommer att göra ett besök så fort jag kan, försäkrar han den svajande busken. Kommissarie Styrström undrar om flygledningen, han avser nu personalen som jobbar i tornet, har gjort några iakttagelser över flygande objekt. Har det förekommit att mindre farkoster rört sig i luftrummet i närheten av flygplatsen? Tanja Svärd ser frågande på honom. Menar du små radiostyrda enheter eller vad tänker du på? Ja, har ni haft några incidenter med just radiostyrda flygfarkoster på flygfältet? Nej, det kan hon inte minnas. I vart fall inte det närmaste året. Sedan drar hon sig till minnes att man fått störningar på en av sina radiofrekvenser för något år sedan. Det kan ha varit just från någon sändare som använt en olaglig frekvens.
Det hade dock aldrig gått att spåra varifrån den kom. Om modellflygarna haft med händelsen att göra? Nej det trodde hon inte. Just den man vi pratar om, alltså min säkerhetskontrollant, är själv medlem. De flyger långt ifrån flygfältet, någonstans i skogen. För Tanja Svärd är allt utanför staden liktydigt med skogen. Kommissarien är bekant med stället. Han vill inte avslöja hur väl han känner till grabbens hobby för dennes chef. Det blir bara komplicerat om han behöver blanda in sina egna ännu rätt färska familjeförhållanden i resonemanget. Har du fått intryck av att klubben följer alla regler och att man flyger där det är tillåtet? Nej, hon har inte hört att klubben skulle brutit mot de flygsäkerhetsföreskrifter som finns för dessa farkoster. Styrström tackar för hennes tillmötesgående och beklagar att han stört i nattsömnen. Konstapeln ledsagar henne ut innan hon än en gång fått försäkra att det här mötet inte ägt rum. I bilen hem undrar hon om hon överhuvudtaget varit till någon nytta i polisens spaning. Vad de har i kikaren har hon inte fått grepp om heller. Den där Styrström har lite okonventionella arbetsmetoder, det har hon i alla fall uppfattat. Hon hinner sova en liten stund innan hon måste till jobbet. Försiktigt öppnar hon den olåsta dörren till sitt hem.


Del 20. Kapellet

-Du kan skriva vad du vill, men jag kommer aldrig att bekräfta dina uppgifter. De har träffats i det lilla kapellet i sjökvarteret. Där får de sitta för sig själva. Sedan de lämnat sjukhuset, en i taget för att inte väcka någons nyfikenhet och för att det finns sladdrande tungor även här, ringer de varandra och bestämmer plats för ett möte. -Men att berätta den här historien får ju ingen riktig tyngd om jag inte får röja min källa. -Nej, men uppgifterna är ännu obekräftade. Föremålet har omhändertagits av flygsäkerhetsverkets undersökningsgrupp. Att gå ut med vad de nu vet om vad som förorsakat haveriet är inte en sak för polisen. -Hela historien har fått storpolitiska konsekvenser. Det handlar här om internationell terrorbekämpning och den bedriver som du vet sin egen spaning. Det jag fått veta känner också internationella polis till idag. Om de anser att det finns en hotbild mot vårt samhälle kommer de att informera våra makthavare naturligtvis. Men det kan också hända att de gör en annan bedömning, för att inte riskera att förlora försprånget i sin spaning. Därför vill jag att du förstår att det du eventuellt skriver kan skada säkerheten i stället för att befrämja den. Bitte Schönfeldt sitter tyst i det ombonade kapellet. Här finns bara några enkla låga bänkar att sitta på. De sitter på samma bänk och blickar tysta ut över det lugna vatten som omger staden på dess östra sida. Det är samma vik som går att beskåda från kommissarie Styrströms arbetsrum. Tärnorna har börjat bygga bo uppe under det lilla klocktornet. Det finns en klocksträng man kan dra i. -Om någon drar i den kommer det att bli ett jävla liv. På tärnorna, säger Bitte Schönfeldt efter en stunds begrundande av det kommissarien försökt få henne att förstå. -Det är bäst att låta bli att dra i vissa tåtar, svarar kommissarien. Han hoppas att damen som just nu delar bänk med honom kommer fram till samma slutsats. Bitte Schönfeldt har lyssnat på kommissarien utan att yttra ett ord själv. Hon har inte antecknat, inte ställt några frågor. Den här historien krävde hennes totala uppmärksamhet. Den historia hon fått sig till livs tål inga missförstånd.
Hon betraktar roat kommissariens knän som når upp i hennes egen ögonhöjd när denne sitter hopvikt bredvid henne på bänkens ena ända. Själv har hon slagit sig ner på den andra sidan av den ranka bänken. Om någon av dem reser på sig utan förvarning kommer den andra att ramla och få plankan över sig. Det här samtalet kräver koncentration och noggrann balansering, begriper hon. -Föremålet som fastnat ute i fiskarens nät var en drönare. Hon hade hört talas om sådana men aldrig sett någon på nära håll. Tidningen hade skrivit om farorna med dessa farkoster och att ägare till dem ofta handlade okunnigt och också vårdslöst med dem. Den här specifika drönaren var stor, den hade haft fyra stora motorer och en mindre. Det kunde man avgöra när man fastställt fabrikatet. Den uppgiften hade Styrström lyckats komma över på lite hemliga vägar. Men det är oväsentligt för din förståelse hur, ursäktar sig kommissarien. Den kan bära utrustning eller också ammunition. Samma typ av farkost används i krigszoner idag. De ställer till stor skada för att de är svårupptäckbara av spaningsradar. De kan ha en lång räckvidd om man kalibrerar dem på andra frekvenser än de tillåtna. Kommissarien vilar sin kraftiga haka på de väldiga knäna. Han ser ut som en blodhund, tänker Bitte Schönfeldt. -Drönaren hade kanske manövrerats från en båt eller varit förprogrammerad att söka upp sitt mål. Om sändaren befunnit sig i flygplanet och inte på marken ökade sannolikheten ytterligare för att en kollision skulle uppstå i luften. Det fanns en person i planet vars identitet varit falsk. Den här personen kan eventuellt ha varit en självmordsbombare. Om vi utgår från att så var fallet är sättet att utföra terrordådet ovanligt sofistikerat. Att gå ombord på ett plan med bombbälte eller vapen är ju i princip omöjligt idag. Den här metoden att utföra flygsabotage i luften skulle i så fall inte vara tidigare känd. Kanske inte heller prövad. Kommissarien gör en tankepaus. Hänger du med i resonemanget? Hon kan bara nicka. -Det finns också en annan möjlighet. Att personen ombord inte alls avsiktligt önskat förorsaka olyckan men ändå gjort det indirekt. Bitte Schönfeldt ser frågande på kommissarien men hejdar sin fråga när han omedelbart fortsätter utan att ta notis om henne. -Personen kan i själva verket varit föremålet för sprängningen av planet, man ville röja en person ur vägen helt enkelt. Kvinnan hade anlänt till flygplatsen mycket sent, säkerhetskontrollen hade tagit längre tid än normalt.
Kökspersonal på fältet hade sett hur kontrollanten sprungit ut till flyget med något som den här stressade kvinnan glömt kvar i avgångshallen. Hon hade smycken och annat på sig och detektorn hade gett utslag upprepade gånger. Det här är uppgifter från kontrollanten jag fått tillgång till och som heller ännu inte blivit offentliga. -Det finns en liten detalj i historien som förbryllar och som möjligen kan förklara varför kontrollanten senare råkat ut för olyckan och kidnappningen. Det märkliga är att kontrollanten släppts och ingen lösensumma begärts. Det tyder på att kidnapparna inte fått tag i det de önskade. Detaljen jag pratar om är ett smycke, en medaljong. Den har kontrollanten enligt egen uppgift plockat upp från golvet och stoppat i sin ficka. Senare har den kommit på avvägar, förmodligen försvunnit i samband med att kläder sänts iväg för kemtvätt. Varför det här smycket kan vara viktigt i sammanhanget är svårt att säga. Kommissariens blick är inställd på oändligt och han ler ett monalisiskt leende. Förmodligen helt omedveten om det. Han vet inte om hur charmig han är, tänker hon. -Ett inbrott i tvätteriet dit flygplatsens tvätt levereras har oväntat inträffat men ingenting har ännu rapporterats saknat. Dock borde just nämnda smycke kunna återfinnas på platsen. Den undersökningen görs just i denna stund av den tekniska roteln. Styrström kan livligt föreställa sig inspektör Lagströms entusiasm. Eller snarare brist på sådan. Att leta små föremål utan att veta om de kan användas som bevismaterial är frustrerande. -Nå, alltnog. Inbrottstjuvarna kan alltså vara samma personer som genomfört kidnappningen. De har möjligen ändå inte funnit vad de söker utan kan själva ännu hålla sig gömda var som helst på holmen. Kommissarien tittar ut genom det handblåsta kapellfönstret som om han skulle kunna få syn på eventuella terrorister där utanför. -Du undrar kanske hur jag vet att det är fråga om terrorister. Det är den lilla detalj jag grubblat över under nattens mörkaste timmar och jag nu med stor sannolikhet vet att jag har säkra belägg för. Den där drönaren hade en symbol, jag såg den men kunde inte först identifiera vad det var. I själva verket var det inte en komplett drönare jag såg, det var en del av höljet. Den måste gått i bitar när den träffade planet. Det är möjligt att den inte sprängts, kraften i kollisionen är ändå tillräcklig för att skada planet och få det att störta. Om den har träffat rodret eller en vinge, eller bara cockpit exempelvis.
-Det är planets och drönarens hastigheter tillsammans som ger den verksamma kraften i smällen. Men du undrar över beviset som avslöjar terroristerna och som jag inte först förstod att tolka rätt. Det var bara ett litet tecken. Nu vet jag att det var ett skrivtecken påmålat med vanlig spritpenna. Tecknet var hur som helst arabiskt. Eller möjligen hebreiskt. Men det håller jag för ganska osannolikt. Att Israel skulle göra något sådant. Vad hela texten har haft för budskap vet jag inte. Men tecknet var ett skrivtecken, högst sannolikt. Det är den uppgiften som nu är belagd med största sekretess. Förstår du vidden av vad jag nu har berättat för dig? Bitte Schönfeldt kan bara nicka svagt. Hon känner sig lamslagen av nyheten. -Kvarstår det faktum att vi inte vet om attacken var riktad mot vårt samhälle eller om man haft för avsikt att röja en oönskad person ur vägen. Vem denna person i så fall varit får vi nog aldrig veta. Varför det varit så viktigt att ta livet av just den här människan kan jag bara spekulera i. Antingen fanns det risk för att terrornätverket och dess förehavanden och avsikter skulle röjas. Eller att personen, kvinnan, var en avhoppare. Eller rentav en internationell agent som var på väg att avslöja dem? Terroristerna. Bitte Schönfeldt hade försjunkit i egna grubblerier. Kommissarien fortsatte att tala utan att märka hennes bristande uppmärksamhet. Det måste ha funnits planer som rört vårt samhälle. Nu misslyckades det att utföra de aktioner som vi inte har en aning om vilka egentliga mål de hade. Ändå skedde stor skada och människospillan med anledning av flyghaveriet. Kommissarien gnuggar sin stora näsa. -Men terrorverksamhetens främsta syfte är att sprida skräck bland vanliga medborgare. De kommer att lyckas i sitt uppsåt om vi nu hjälper dem att berätta vad vi vet. Naturligtvis kan de förstås själva gå ut i media och ta på sig skulden för dådet. Att attentatet skett i Allahs namn förstås. Men jag tror att de inte kommer att göra det. Varför? För att de då skulle röja sig och äventyra en eventuellt mycket större plan. -Vilken den är undrar du? Svårt att säga. Ännu större skada kan göras än den vi nu sett, det är nog uppenbart för vem som helst som tänker lite själv. Han har plötsligt uppfattat att hon sitter och lyssnar med gapande mun på det han berättat. Det är vad han tror i alla fall.
- Jag kanske talar i gåtor? Så här menar jag. Vi har persontrafiken i våra hamnar som säkert är ett tacksamt mål för terrorverksamhet. Jag vill inte tänka på vad konsekvenserna kunde bli vid ett sådant terrorattentat. Eller ute till havs. Vintertid. Kommissarie Styrström tystnar. Bitte Schönfeldt ryser till där hon sitter i sin beiga duffel. Den har nästan känts lite för varm nu när solen börjat värma. Men här inne i kapellet fryser hon. Inget mera finns att tillägga, kommissarien har avslutat sin plädering. Han reser på sig med möda och Bitte Schönfeldt lyckas uppmärksamt undvika att frånvaron av kommissarien i den andra änden av bänken får henne att gå i golvet. På knock. Utanför i vårsolen känns hela historien mer än overklig. Plötsligt blir de attackerade av en fisktärna. Den siktar mot deras bara huvuden. Styrström som är längst får fågeln så nära huvudet att han reflexmässigt duckar. Bitte Schönfeldt måste skratta högt. Farorna tycks komma från luften vare sig det rör sig om internationell terrorism eller lokal sådan. Fågelterror. När de lämnar kapellet bakom sig och ännu hör tärnorna aggressivt skräna uppfattar de också ett annat ljud. Det är kapellets klocka som klämtar. Styrström fattar snabbt misstankar och springer tillbaka utan ett ord. Men han är för sent ute. Det är Bitte Schönfeldt som ser den lilla figuren kura ihop över snurran när båten försvinner ut mot vikens bortre strand. Det ser ut som en flicka tycker hon. En sån där goth-tjej. Det är något bekant över henne. Men just i detta avgörande ögonblick lyckas hon inte placera personen som högst antagligen befunnit sig bakom kapellets tunna brädvägg. Hon vill inte längre förstå allt hon ser. Måtte Styrström ha fel för en gångs skull. Han börjar nog bli för gammal för att komma med skarpsynta slutledningar. Det är omöjligt att det onda där ute når ända hit, detta är ju bara en liten avkrok av den stora världen. Hon kommer inte att skriva ett ord om terror och terrorister. Det får bli en artikel om de hemlösa och psykiskt sjuka i stället, bestämmer hon när hon lämnar den av ålder och arbete slitna kommissarien bakom sig, förmodligen försjunken i sina egna funderingar. Terrorismen får någon annan skriva om. Det är för stort för mig och vårt lilla samhälle. Kattens klösmärken på halsen svider. Han måste få mat. Hon skyndar på sina steg. Snart är hon hemma.

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)